Datorklockan visar nollfyranollsex.

Folk säger att jag är en obotlig nostalgiker och att det inte finns någon som är så blasé som jag.

Och det är sant.

När jag skriver folk så menar jag mig själv.

Älskar att se bilden av mig vid ett cafébord med rufsig frisyr, anteckningsbok och drömmande blick. Men det är skitsnack. Jag tror inte på tomten längre.

Försöker rymma från flykten, men det är ju bara den som vill ha mig.

Flykten är klyschan, jag vet det, och jag går in i den. Gång på gång.

Skriver som en galning, men varför och för vem? Allt är ju bara på låtsas.

Verkligheten jag vandrar runt i vandrar i själva verket runt i mig.

Men jag vill ju bara fånga mina egna tankar.

Ska det vara så svårt?