Blås i din lur mäktiga hona,
kom lägra mig med våld


Bönen hann inte mer än lämna min andedräkts
port innan svaret kom bullrande ned för berget

skinande som en sol, blänkande som en
fisk i kopparglans och brons
hon bar skräckhjälm och sköld, i ena handen
pekade mot mig den gruvligaste lans

hennes uttryck var grymt, blicken
ursinnigt vild

Just som jag slöt mina ögon att möta min död
avstannade allt, tiden frös och hela tillblivelsen
skalv, täcktes av den skiraste frost

hon log
frosten smalt med honungs sötma över
läppars förseglade vördnad


Ur andedräkten hennes flammade
en ljungande låga

~svalka min lust, einheri