Solen log sitt breda leende ned över jordens yta, ett öppnande av läppar emot den lycka som skapas när sol möter jord. Tänder lyste i gula fläckar över mark, sand, asfalt, svepte fram för att täcka varje fläck, sprida sitt ljus och sin värme över minsta fläck. Själva upplysandet verkade glädja ljuset, och fick det att lysa ännu starkare, varmare, sprida sig ännu mer. Där jord och sol förenades skapades själva livet, dess färg av hav och sol, dess form sträckte sig ut i sina beståndsdelar, som om den ville finnas överallt, ville visa sin färg, sin form och känsla.
När han sträckte ut handen och smekte lövets yta kände han noga dess ådriga innanmäte, dess flytande liv som rann genom spindeltunna celler, ut i varje cell av dess kropp. Visste lövet dess del i det hela, tänkte han. Vet det om dess bidrag till livet hos dess kamrater på samma stam, eller är det bara en individ som kämpar för sin egen överlevnad.

Han ökade trycket, försiktigt, och lövet lossnade från stammen, lätt, nästan motståndslöst, som om själva växten villigt gav upp det till honom. Han granskade det i solskenet, dess färg lyste som en fårad spegel mot honom. Dess själva uppenbarelse verkade le; ja, naturen har skapat något så här vackert, sade den till honom.
Han vände sig om och drog in luft genom näsan, tillsammans med doften av värme som stiger från marken, ångande blommor, värmt hav, solbrända ängar, dunstande regn. Själva luften kändes mjuk som bomull när den fyllde hans lungor, när doften av sommar spreds sig in i hans hjärna.

Ljudet av springande steg nådde hans öron, det lätta, mjukt tryckande ljudet av en kvinnas steg. När han vände sig om såg han hennes utsträckta, smala armar, hennes fladdrande hår likt röda eldstungor bakom hennes huvud, hennes isblå ögon som fångande hans blick varje gång han såg henne. När hon kastade sig upp i hans famn tryckte han hennes kropp till sig, och som per automatik sökte sig deras läppar till varann, som två magneter som hittat sin motsatta pol.
Livet är underbart, tänkte han. Underbart Underbart åh så Underbart.

***

Solen hånflinade ned över den svedda marken, ett ilsket grin som verkade vilja bita, slita in i vad det än såg. Spjut av eld sträckte sig ned från himlen och besmittade allt i sin väg, brände långa spår av damm och aska längs marken där de drog fram. Själva luften verkade tjock att andas, som om den innehöll mer än vad luft skall innehålla; död och förruttnelse. Själva livet verkade böja sig för den oundvikliga döden, då det hängde brutet och sönderfrätt över markerna, dess färg försvunnen av den brännande smitta som stämde från sol och hav.
När han sträckte ut handen och smekte lövets yta verkade det böja sig från hans beröring, som om han också var smittad, och det inte ville bli berörd av honom. Han kände de celler där någon parodi på blod pulserade från ett ej existerande hjärta. Lever de verkligen, tänkte han. Inget hjärta, inget blod, ingen kropp. Ingen själ?

Han slet loss lövet från stammen och växten skakade, nästan darrade, när den smutsiga varelse som han var dödade något som var en del av det. Han tyckte nästan han kunde se döden i det nu befriade lövet, så ådrorna som skrumpnade ihop och vissnade, färgen som rann ut likt blod i strömmar från dess stympade kropp.

Ljudet av springande steg nådde hans öron, det hastiga, ivriga stegen hos någon som är nära sitt mål, och när han vände sig om såg han en man och en kvinna förenas i varandras famnar, såg deras läppar söka sig till varann som ett tecken på att de verkligen älskade varann.
Kvar i den brännande smittan stod han, ett svart hål som bara knappt kunde bedömas människa. Smittan sökte sig till honom och strålade ut från honom, slingrande svarta tentakler som slog sönder allt i sin väg, spottade på livet självt.
Alla skall dö, tänkte han. Jag Dem Alla dödödödö alla dö.