Virrpannan intar sin sedvanliga position framme vid tavlan. Han öppnar sin informationskran, det är bara för oss att fylla våra hinkar. Och sen duscha oss i kunskapen det genererar. Vi ska bli höga på koreansk skräpkultur. Det mest underliga är att det är självvalt på något vrickat sätt.

Det mest väsentliga som händer under föreläsningen är att en geting flyger in i aulan. Den surrar retad upp mot takbjälkarna. Det är högt i tak upptäcker jag. 8 meter uppskattar jag. Extremt högt. Kanske till och med 10 m. Jag får nästan höjdskräck medan jag stirrar på taket och tomrummet emellan.

Jag följer getingen med blicken där den leker kurragömma bland takbelysningen. Höjdrädslan försvinner när jag fokuserar på det lilla livet. Slutligen gömmer sig getingen vid ett lysrör.

Den här gången vet jag inte om tekniken krånglade. Förlåt. Jag var upptagen med annat.

PowerPoint-bilder rullar för mina ögon. Virrpannan räknar upp karaktärerna från nån koreansk tv-serie. Namn nämns, slängs runt som bollar i ett bollhav. Kim, Park, Chun, Chin, Chan. Jag kan inte hålla isär nånting. Vet inte var inbördes relationerna börjar eller slutar. Mina tankar slår knut. Dubbelknutar, råbandsknopar, slipsknutar och knutar jag inte kan namnet på.

Istället vandrar jag med blicken uppåt. Ingen skymt av getingen. Höjden är dock fortfarande kvar. Taket också.

Virrpannan bluddrar på. Blabla, ett dämpat brus i bakgrunden.

Men så upptäcker jag en svag prick på projektorskärmen. Pricken rör sig sakta runt orden på skärmen. Stannar till ibland för att smaka på bokstäverna. O, P och A. Sen lämnar den skärmväggen och försvinner i det öppna luftrummet ovanför våra huvuden.

Vart den ska vet ingen. Säkert inte ens pricken själv.