Med tiden har jag blivit bättre på att tajma starten. Jag vill gärna inte begå misstaget från andra tillfället. Då tystnaden och passiviteten höll på att ta död på oss alla. Istället använder jag tiden att äventyra i området.

Området är byggt i en viss stil. Kräftröda tegelhusen symmetriskt uppradade, som en villaidyll. Det är rätt öde, förutom ljudet av skrattmåsar och enstaka skuttande skata.

Ett av husen står dock ut utseendemässigt. Det har sjunkit ner i gräsmattan. Jag går runt huset, släpper det inte med blicken. Egendomliga skapelse. Byggnaden påminner om ett förlisande fartyg ute till havs. Som Titanic eller Estonia.

Jag ser på huset en stund innan jag fortsätter mitt äventyr.

Via en botanisk port tar jag mig till en ogräsbeklädd dunge. Stigen mitt i grönskan går hela vägen ner till Brunnsviken. Några steg in på stigen upptäcker jag att två rundade stolpar sticker upp över slyn. Det är en gammal skottkärra som parkerat sig, ensam, med den vildvuxna floran runt om. Det är en vacker syn. En strandsatt skottkärra, avdankad och förpassad, ändå karaktärsfast, stolt. Där på stället ett konstverk i sig.

Jag lämnar platsen som jag fann den.

När jag kliver in i aulan är Virrpannan redo att sätta igång. Jag sätter mig på min vanliga plats och ser till min fasa att DVDn är laddad med ett koreanskt kostymdrama. Jag stelnar till. Livskraften sugs ur mig. Det är bara att börja om. Repetition var det ja.

För ett ögonblick får jag upp hoppet om att dramat är textat, men när Virrpannan börjar kommentera bilderna sjunker jag ihop. Inte textat idag heller.

Han visar upp samma entusiasm som tidigare. Att han orkar. Två kvinnor i morgonrockar har ett hätskt samtal. Med upprörda steg försvinner den ena kvinnan efter en stund. Jag förstår inte ett ord, men Virrpannan berättar att det har uppstått en konflikt och att den ena kvinnan är brilliant. Han utvecklar inte det uttalandet.

Situationen fortsätter i samma stil. Ju fler uppenbara anmärkningar Virrpannan häver ur sig, desto mer hänger vi med våra huvuden. Med tiden trappas tätheten i Virrpannans kommentarer ner och intensiteten i rummet sjunker.

Sekunder, minuter, halvtimmar, timmar senare, vem vet hur lång tid, och ingen ser ut att lyssna. Nån spelar mobilspel, en annan torkar glasögonen, en tredje skriver blogg, en fjärde sitter i fosterställning, en femte skjuter flugor med blicken, en sjätte halvslumrar och dräglar, en sjunde lyssnar uppmärksammat. Men, jaha. Det är Schulman. Vem annars.

En kvinna gråter i bild. Hon är ledsen, säger Virrpannan. Den slutledningen gör man efter 50 år av forskning.

När man såg på film i högstadiet var det alltid någon som somna. Jag har själv somnat på en naturlektion i gymnasiet. Minns att mina skolkamrater hade roligt åt det. Som tur var upptäckte läraren inte min vilostund. Jag klarade mig, det hade blivit genant annars. En gammal vän berättade att hans klass, inklusive lärare, lämnat en elev sovande efter en lektion. Som ett practial joke hade läraren gått med på det och alla smög ut för att inte väcka den trötte. Jag vet inte hur länge han sov, men han fick säkert höra det många gånger efteråt. Jag skulle gärna vilja sett hans häpna ansikte när han gick ut ur salen. Han lär ha undrat två gånger över var han var. Bilden av äkta förvirring.

Kvinnan snörvlar fortfarande. Men ge henne en näsduk då, så Virrpannan kan berätta att hon snyter sig.

Jag tittar ut genom fönstret, som för att bli räddad. Jag vet inte av vem dock. Min sambo är inte i stan, min bror vet inte var jag befinner mig och Steven är hemma i soffan med sin katt.

Mitt öde för ikväll är bestämt. Jag blir kvar här tills Virrpannan släpper sitt grepp om oss. I en timme till eller så.