Jag ligger på soffan och småsover. Återhämtar mig. Det är jag värd. Sista föreläsningen är avklarad. Betygen är utdelade. Jag är nöjd med min insats och betyget B. Känner att jag bidragit till att fördjupa förståelsen av koreansk populärkultur med min essä.

Klockan är tjugoett trettiosju, veckodagen är onsdag. Jag är 27 år, befinner mig mitt i livet och har fortfarande mycket kvar att uträtta. Men nu kan jag stryka kvällskurs i koreansk populärkultur från listan. Det är ett stort ögonblick. Jag känner att jag har tagit mig någonstans, utvecklats. Jag har genomfört en sak som någon annan tycker är helt okej. Mitt betyg vittnar om det.