En sten låg inbakad i mitt bröst,
stor,klumpig och kvävande.
Mitt hjärta orkade nästan inte slå
Och mycket ansträngt
höjdes min bröstkorg upp och ner.

Att säga att jag mådde väl, var en överdrift.
Känslomaskineriet inom mig gick tungt.
Ömma och svullna var mina ögon
och varje led i mina händer knakade.

Likt en groda hoppande från ett näckrosblad försvann du från mitt innersta.
Frivilligt? inte alls! Med möda och sorg, vånda och mardrömmar.
Med sorgset mörka ögon lämnade du min själ.
Blicken du gav mig sa hur det var och jag kunde ej förneka
att jag älskade dig villkorslöst och med stor aptit.

Du försvann från mitt innersta
och lämnade mig själv ensam kvar
därinne i mörkret.
Tillsammans med sorger och besvär, med hemligheter och upplevelser
med tankar, känslor och drömmar.
Allt var så vansinnigt svart och mina tårar gjorde ögonen röda.

Det förflutna ligger bakom mig
men ändå sitter du där
inkilad i ett litet hörn av mitt hjärterum.
Allt jag ser påminner om dig
knackar på mitt huvud och vill stiga in
Varje siffra skär plågsamt in i mitt medvetna.

Jag ser dig framför mig, något jag aldrig lyckades med i mitt lyckorus.
Dina ögon skymtar fram i bokhyllan, dina händer bakom gardinerna
och dina läppar i tallriken.
Ord och rörelser, närmanden och tankar, dyker upp i en salig blandning
och aldrig hinner det gå mer än några minuter
inan din själ gör hembesök hos mig igen.

Anden skrämmer mig och
det som gör mig mest rädd
är om jag skulle träffa på dig i levande gestalt.
Därför håller jag mig inne
både till hjärta och själ. För att undvika
närkontakt, pinsamma förlägenheter
och mest av allt smärtan.
Våndan som skär igenom mig
Likt ett spjut i en kanin.

Gör så ont när mitt hjärta kokar över och gör allt för att få din kärlek
som den i det allra närmaste är i behov av.
För att göra dina sorgsna ögon lyckliga igen
Ty, när jag möter din smärtsamma blick
vet jag att samma smärta genomtränger dig
och vill pressa blodet utanför hudens väggar.

Kärleken var aldrig vårt problem, den var besvarad från båda håll
och dess högsta önskan var att få gro i ett
frö av omtanke innanför våra bröstben.

Man må kanske säga at t kärleken inte har några gränser
och det kanske är sant, men samhället kräver normer, lagar,regler.
Din ande snavade över detta hinder
och du återfann aldrig styrkan att resa dig igen.
Ty, i själen kunde vi ha varit lika unga,
lika oskuldsfulla och sköra likt en liten blomma.
Men vi fann oss befläckade med samhällets blod på våra fingrar
och hånfulla gliringar och blickar hann ifatt oss.
Du fann aldrig styrkan att resa dig upp igen
och alla dessa siffror plågar mig nu och här, dag som natt.

Likt... två fåglar hade vi kunnat fånga lyckan och låta den tillsammans med kärleken få gro till något vackert. Något vackert vi inte fick smaka på...