Redan medlem?
Logga in
Den Matta Hinnan utan djupI början av 2000-tal sitter Naima med sina djupt Bruna Ögon i min Svenska2grupp, där jag arbetar som lärare. Hon är kosovoalbanska och nyligen kommen till Sverige. Naima är 24 år, prydlig, ordentlig samt en mönsterelev. Naima är mild. Hennes ögon är naglade vid mina läppar och hon antecknar frenetiskt. Hon är söt och hon och ett annat känselspröt, Haidie, tyr sig till varandra. Haidie har bruna varma ögon. Bruna Cockerspanielögon med gnistor i. Haidie är kosovoalbanska gift med en bosnisk serb. De flyr. Av kriget sidor accepteras de plötsligt inte av någon. Deras barn är blandras och icke genetiskt korrekta. De hamnar i Sverige och vill här ge en framtid åt sina barn. Naima har ett barn. En liten flicka på två år. Hon är ensam om barnet. Pappan är död. Hela hennes liv kretsar runt flickan, skolan och att vara perfekt. Perfekt, i all ödmjukhet. Hon har alltid alla rätt på alla prov. Men de gånger de kommer från expeditionen, för att meddela att dagis ringt och att barnet är sjukt, reser hon sig skakande och fladdrar vibrerande iväg. En dag ringer hon förtvivlat och säger att dagis är stängt för fortbildning. Ta med dig flickan och kom hit säger jag. Naima kommer osäkert inklivande i lektionssalen med barnet i handen. Sextio ögon vänds mot barnet och börjar tindra. Flickan är så söt. Hon har långt lockigt hår och ett runt barnaansikte med Öppna Ögon. Hela dagen är hon med i skolan och blir allas kelgris. Så småningom slappnar Naima av. Haidie finns alltid runt henne, beskyddande och stöttande. En dag säger jag till Naima, du skulle behöva komma ut. Kan du inte be Haidie om att vara barnvakt? Naima tittar förskräckt på mig och säger spontant; Nej, det kan jag inte. Då skulle alla kosovoalbaner börja prata illa om mig. Kosovoalbaner har en stor social kontroll på varandra. Det är något som inte stämmer med Naima. Jag känner det så nära. En dag på ett utvecklingssamtal, då jag går genom hennes fantastiska studieresultat med henne och hon skakar av nervositet, samtidigt som ögonen strålar av lycka över resultatet, reagerar jag på hennes vackra bruna ögon, som har som en matt hinna över sig. Som Utan Djup. Jag böjer mig över bordet och tar tag i hennes arm och frågar: Hur är det Naima och våra ögon möts. Våra blickar sjunker in i varandra, mina möter en Brun Matt Hinna, som efter något som känns som ett ändlöst mötande, plötsligt träffar på gnistor där inne och mattheten öppnas. Mattheten byts ut mot smärtans skärande knivskarpa gnistor. Då vet jag. Vi säger inget, någon av oss och hon vet att jag vet. Hennes ögon fylls av tårar och hon gråter stilla. Mycket stilla. Jag håller om henne. Jag sitter stilla. Med hennes huvud lutande mot min axel. Jag känner hennes ristningar. Jag stryker henne sakta i vanmakt över håret. Vi är nära. Inte ett ord. Hon reser på sig efter en lång stund och går sakta ut, utan ett ord. Själv känner jag för att resa på mig och sparka sönder bordet, men jag sitter krampaktigt stilla. Hon är min elev i ett år och ofta möts våra ögon i samförstånd, där vi både vet, att jag vet. Haidie tittar och upptäcker detta samförstånd och hon vet också, att jag vet. Vi pratar inte. Naima börjar på Komvux och blir en mönsterelev även där. Med jämna mellanrum möter jag Naima och Haidie. Ibland går vi och dricker kaffe. En dag kontaktar jag dem, för att fråga om de kan hjälpa mig och informera en svensk kvinna, Sara, vän till min son, som ska till Kosovo och arbeta i organisationen ”Kvinna till Kvinna”. Vi möts. Jag och Naima, stannar när de andra har gått och jag frågar hur hon har det. Hon berättar lite och plötsligt möts våra ögon och fastnar åter i varandra. Dessa vackra ögon men med sin bruna, matta hinna. Vi fastnar i varandra och både sitter vi, i det vi vet och plötsligt förändras Naimas ögon igen och hon berättar. I Kosovo blev hon våldtagen av fjorton serber, medan hennes man tittade på, med en pistol mot sitt huvud. De var bara tjugoett . Våldtäkten avslutades med en trasig flaskhals, som deformerade hennes underliv. Efter det sköts hennes man inför hennes ögon. Hon blev gravid och försköts av både sin egen familj och mannens. Kosovokriget rasade. Hon flydde med barnet till Sverige. Ett barn hon älskar över allt annat. ”Naima är rik”. I kärleken till sitt barn.
Prosa
(Novell)
av
Berit Robin Lagerholm
Läst 466 gånger och applåderad av 11 personer Publicerad 2009-01-09 23:37 Författaren Berit Robin Lagerholm gick bort 2013. Texterna finns kvar på poeter.se som ett minnesmärke på den avlidnes och/eller de anhörigas begäran. 
|
Nästa text
Föregående
Berit Robin Lagerholm
|
