Persiennen glipar. Du sover. Andas lugnt. Är så vacker att det värker i mitt hjärta. Kudden under ditt huvud är vit med blå blommor. Din solbrända rygg är vänd mot mig. Du är så nära, fast omedveten om mig. Drömmer, medan jag ligger och tittar på mina tår med rosa naglar och dina fotsulor vända mot taket.

På stolen, dina jeans. På golvet, min klänning.

Du luktar som du.
Hemma.
Du luktar hemma.

Och jag är alldeles full av värme och tacksamhet. För att du ligger är. I min säng. Som om du hörde till rummet. Där jag legat ensam så länge. Och väntat. Och hoppats.

Dina glasögon på hyllan, bredvid mina drömböcker och glaset med vatten, ser ut som något konkret, mitt i allt det ofattbara.

Att vi är här. Just nu. Tillsammans.

Ditt hår. Rufsigt. Dina ögonfransar mot kinden. Dina läppar. Åtskilda.

Ditt ben mot mitt ben. En ilning genom hela mig.

Jag vrider mig och du rör dig i sömnen och lägger din arm om mig. Andas mot min hals. Håller mig kvar. Jag vill inte gå. Jag längtar efter att komma dig nära.

Det finns inget hot. Allting är här. Inget kan hindra oss. Inte ens jag. Min svaghet är vår styrka.

Din arm som gör mig lugn. Din sömn, som tryggheten. Med rutiga täcket som skyddar oss. Och blommorna i vasen på fönsterbrädan, där solljuset silar genom glipan i persiennen och lovar sommarbad med picknick.

Jag längtar efter att det ska bli dag, så du slår upp ögonen och ser på mig. Med all din värme. Som ett ljus i din blick. Som ett löfte om oss. Om mig. Du tror på mig. Att jag finns. Att jag kan landa. Hos dig. Och stanna. Utan att skoja. Eller bråka. Eller tappa bort mig. I skogen.

Om du ändå kunde vakna! Min hjärna är påslagen. Mitt hjärta slår fort. Din hand är så tung. Jag kysser den. Du suckar. Mumlar litegrann. Jag ler mot dina skäggstubbiga kinder.

Du gör mig tacksam. Över livet.