Snön gnistrar vit och himlen är blå. Vi åker skridskor på isen över tre sjöar och allt som hörs är våra skär och fåglarna i träden med snötäckta grenar. Solen värmer våra röda kinder och vi samlas på en brygga och dricker te och skrattar.

En annan kväll badar vi i isvak och springer in i bastun och våra kroppar lever upp och blodet pulserar fortare. Alla våra blockeringar är borta, energin har ett jämnt flöde och våra drömmar är närvarande i nuet. Ingenting är omöjligt längre. Vi vet att vi får allt vi vill ha. Det skrämmer oss lite men vi kämpar vidare och stöttar varandra på den nya vägen som leder mot någonting bättre än vi hade kunnat föreställa oss tidigare.

Min gula dunjacka lyser även när det är mörkt och i mina öron finns alltid musik som ger mig hopp.

Barnen gör snöänglar och vi ligger stilla på marken och tittar upp i den mörkblå stjärnklara himlen. Snöyoga.

Mina sinnen är uppfyllda av tacksamhet över alla gåvor jag har fått. Att få vara en del i en sådan kärleksfull gemenskap är en nåd, en ynnest som gör mig ödmjuk och vörnadsfull.

Pappa ler i sin himmel och skickar uppmuntrande budskap genom olika tecken som leder mig framåt. Alltid framåt, aldrig tillbaka.