Den här berättelsen handlar om när min pappa gick bort på hösten 2003. Jag var i skolan den 14/11-03 det va en fredag. Jag va glad som få en sol för att jag skulle träffa min pappa ensam utan HON och barnen. men det ringde aldrig i telefon ja väntade och väntade men det ringde inte. Efter en stund ringde det ja sprang till telefonen det va inte pappa utan det va min faster. hon grät men jag tänkte inte på det för hon ville prata me min mamma. Jag hörde att min mamma prata lite högre än vanligt och att hon hade gråt i rösten. Jag låg på min säng och lyssnade på när mamma prata, efter en stund kom mamma in helt röd i ansiktet. Hon börja med att säga pappa och inget mer jag tänkte att han hade kanske hamnat i finkan för att han knarkade men hon sa inte de utan att pappa hade gått bort. jag tänke först att det kan inte vara sant det hon säger, jag skrek: Det är inte sant, du ljuger. INTE MIN PAPPA!!! Å jag börja gråta jag kramade mamma å sa att hon skulle gå ut å ja låste dörrn. Jag tog fram Måns och jag grät som bara den. Efter en stund kom min farmor, min kusin och min faster hem till hos. Dom knakade på min dörr eftersom den va låst jag öppnade dörren efter att jag hade torkat bort mina tårar. Dom grät, men jag lyckades hålla inne tårarna tills min farmor och faster gått..jag gick in på toaletten för att gråta ut dom tårar jag hålt inne, min kusin såg att jag va ledsen och kramade mig och sa: Jag vet vad som hänt och jag är verkligen ledsen..Det va bra sagt av honom han va ju tråtsallt bara sex år..Vi gick in på mitt rum och titta på bolibompa.
Dagen där på kom tre av mina kompisar dom va jätte snälla, dom hade med sig en jätte stor illröd ros. Vi gick upp på mitt rum och satt och prata ett tag innan jag började gråta, jag hade förstökt att hålla dom inne men det gick inte, jag ville inte att dom skulle se mina tårar rinna så jag gick in på toaletten. Mascaran rann jag försökte gråta så mycket det bara gick tills jag inte hade några tårar kvar, innan jag gick ut till dom igen frågade jag mig själv och tittade in i spegeln \\\"vafö just jag? Min pappa..?\\\". När jag kom in satt dom och titta på mig och fråga hur det va jag svara inte jag bara satte mig ner på sängen. Efter ett tag sa jag \\\"vafö min pappa?\\\" dom svara inte dom bara titta på mig. Nån minut senare sa jag \\\"nee nu får vi hitta på nått!\\\". Dom hålde med. Jag kommer inte riktigt ihåg vad vi gjorde men jag grät inte nått mer förens dom hade gått.
Bekravningen hålldes 4 Januari 2004, den va jätte fiin. Pappas gammla arbets kamrater och kompisar kom fram till mig och mamma, \\\"jag beklagar verkligen\\\" sa dom oftast. Jag tror det inte va nån som direkt såg på mig hur ledsen jag va, jag log lite då och då. Ibland hörde jag nån som sa \\\"Där sitter Michaela, Görans dotter.\\\". Eller \\\"Är det där Michaela? Va stor hon har blivit\\\". På själva skyrkogården hjälpte jag min farmor lägga ner unan i jorden och prästen grävde över med den jord som hade legat där innan. Och dom som va med det va Hon och Hennes barn, min faster, min kusin, gammelfaster och hennes man, och pappas bästa kompis och hans barn. Alla grät men jag försökte att inte göra det men det gick inte när vi la ner unan och prästen började prata, då brast det för mig.