snön föll som om den aldrig
gjort annat, skar upp små kalla vita sår
i det svarta


jag väntade på milos, när han uppenbarade sig
var han en blottad nerv
ett sammanbrott klädd i hud

och jag visste att han skulle ta slut
just inatt


himlen var tom, urplockad och ingen av oss
hade lyckats behålla det vi tagit


vi tog bilen ner till skarpnäck och jag
stirrade på statoilmackens neonpuls
tänkte

att värmen är långt härifrån



och snön föll statiskt,
den lös starkt i natten som om den väntat på oss,
som om
vi tillhörde den











vi fortsatte djupare in i hjärtat
såg konturer av världen utanför


jag är alice i underlandet, sa jag

och milos stängde av bilen, klev ut på fältet
han skrek
att snön hämtar honom nu

himlen är en handflata



jag såg hans rygg försvinna
in i det vita

(jag såg honom aldrig mer
men hörde honom skrika
i flera år efteråt)




och jag fortsatte längre in i hjärtat
ensam nu

väntade på
att även jag skulle ta slut

att dikterna skulle
börja kännas, att jag skulle få ett ansikte

på saknaden





och drömmen gick in i kroppen
kuvade min hunger, mina tankar
mina sovande öppna ögon:


vägrenen sträckte ut sig
som en tunga

och jag smakade förvirring, jag smakade
vittnesmål

och såg kombibilen och bussen kyssas
i ett flammande skrik


jag såg händelserna innan de inträffade
hörde bilens dödsrossling,
barnfamiljen som rann ut på gatan

jag vandrade där - en frälsare
utan någon att rädda

jag såg sirenerna kasta färg på himlavalvet

jag bar på en krossad bebis, hennes kropp
livlös som en docka i mina grova händer




och jag förstod vad jag saknat
i det här livet;

döden

som aldrig kommer snart nog


som alltid kommer försent,
mycket senare än du
tror