På 80-tal och 90-tal arbetade jag som familjehem och jourhem för socialförvaltningen. Jag hade mina egna fem barn och några fasta familjehemsbarn samt var jourhem för, ofta, flyktingbarn i kris.

Det här är historien, om två av barnen Selma och Louise. (Fingerade namn)

Två små söta flickor, 10 och 12 år gamla, från Kongo Kinshasa, äntrade in genom mina dörrar, på mitten av 80-tal. De var systrar. Deras mamma flykting, hade nyligen dött. Pappan var efter skilsmässa på okänd ort och troligtvis inte i Sverige. Flickorna blev omhändertagna och placerades hos mig under utredning.
Selma 12, var utåtagerande. En kroppsfixerad 12 åring. Louise var inbunden och tyst. Hennes kroppshållning, var hopsjunkandets resignation. Hon sade högst två ord om dagen ibland ingenting. Selma var hennes stora trygghet. Ibland kröp flickorna ihop på sängen och bara kröp in i varandra medan deras rastaflätor, blev till en enda stor fläta.
Anpassningen i skolan gick bra. Selma var duktig och fick vänner. Louise var bara tyst. Tyst Tystnad. När skulle barnet börja tala? Hennes kropp började mjukna dock i alla mina omfamningar. Huvudet var alltid nerböjt men en dag till min stora glädje lutade hon sin kind mot min kind. Salig känsla. En av dessa ögonblick som slår an och man mins i livet.

Känslan av att allt inte stod rätt till kröp mer och mer inpå mig.

Selmas kropp som var väldigt utvecklad för en 12 åring, doldes av stora tröjor, kroppen koordinera inte ihop. Den var som den hade två liv. En övre och en undre del som inte satt ihop, utan delades vid midjan.
För att göra en lång historia kort, kom en dag då bubblan sprack. Jag hade sakta börjat fiska och bearbeta flickorna på olika sätt. Mest Selma. Selma rasade. Hon föll ner i en brant ruin och grät och grät en hel natt lång. Hulka fram sanningen.
Hon och Louise var inte syskon. De var kusiner. Deras mamma som dött var inte deras mamma. Det var deras moster som tagit dem till Sverige.
Selmas mamma hade blivit våldtagen, lemlästad och mördad framför ögonen på Selma som då var nio. Selma hittades i misär av sin moster. Louise likaså. Hennes mamma hade just dött i AIDS. Mostern tar dem till Sverige som sina barn och får flyktingstatus. Två år senare dör hon i Cancer.
Louise får ett raseriutbrott när hon hör att Selma berättat sanningen och hör mitt beslut om att jag måste kontakta sociala. Hon håller på att slå sönder hela huset.  Sociala tar beslutet att både flickorna får stanna med sina rätta identiteter. Lugnet inträder och livet går sin gilla gång. Flickorna faller i vardagens rutiner.

Selma har dock kvar och ger mig en känsla, av en tvådelad kropp.
När flickorna fått lugn och ro och börjat blivit något så när trygga börjar jag söka igen. Selma rasar, ännu en gång. Hon blev också våldtagen. Bara 9 år gammal. Våldtagen av tre vuxna män, när mamman såg på, som direkt efter, själv blev våldtagen, även hon och dödad. Jag tar Selma till läkaren. Hennes underliv är fortfarande trasigt och hon är bara 13 år då. Många läkarbesök, operationer, terapi, tårar och lidande.

Åren har gått. Selma och Louise är idag över 30.
Louise lever ensam men klarar sig bra. Hon har utbildat sig till Sjuksköterska som var hennes stora dröm. Hon arbetar inom äldrevården och de gamla älskar hennes varma ömma händer och milda ögon.
Selma hittade kärleken och fick efter kejsarsnitt två välskapta barn. Hon har varvat sitt arbete som modell med hjälpverksamhet inom Sida. Båda har fadderbarn.

En sann och verklig historia. En av många.
En av många av dessa maskrosbarn, som hur mycket man än trampar på dem, så med lite kärlek reser de på sig och blommar igen
Två av många barn i Världen som har en bedrövlig historia och som Sverige har råd att ta emot.