Det började såhär, ett sår som läkte med en gång. Kan du tro det?, tror du verkligen såret läker? Däremot tror inte jag på det, det är lögn våra sår läker aldrig, vi bara inte tänker på dem. Vi har en underbar förmåga att kunna gömma eller glömma det förflutna, därför kan vi må lite bättre, genom att slippa få fram allt som hänt och allt dåligt man har gått igenom.

Men det finns alltid saker som kan få baktanken till att slå fram, ett ord kan räcka, en teckning, en leksak eller ett ställe. Det kan komma som blixten, du kan bli sårad med en gång, utan ens att tänka på det. Du tror du lämnar det förflutna, men den hittar dig ändå, ditt förflutna lämnar inte dig. Vissa är svaga, vissa starka, vissa klarar av att kämpa mot baktankarna, vissa ger upp. Ibland är dem så stora att du inte ens orkar med all tryck, all hat, allt som hänt dig och allt du sett. Vi sitter några vänner och pratar, har det roligt och umgås med varandra en stund. Vi öppnar oss för varandra och börjar prata om våra dåliga tider, alla har vi våra dåliga tider, då vi kan deppa och bara inte vara den man egentligen är. Jag lyssnar på deras problem, det är stora problem som man behöver ta tag i och ändra på. Men dessa är ändå mina vänner tänker jag och bara lyssnar. Vi är ungefär tolv år gamla vid denna tid och det är rätt mörkt här ute, jag ser träd omkring mig, flera bänkar, en sitter vi på här brukar vi sitta. Vi har en lampa ovanför oss, den lyser mer gult än vitt, det luktar rök och lite snus.
Här brukar vi vara ”vårt ställe” här brukade vi sitta o prata, bara prata om olika saker som vad man har gjort idag, ifall du hittat någon ny brud så berättar man det för sina kompisar. Ibland blev det så att vi berättade mer privata saker för varandra, vi var ändå ”bröder” allihop tyckte jag då. Men tänkte dem likadant? Blev jag utnyttjad eller vad jag älskad?
Jag vågade aldrig fråga dem ifall jag betydde något för dem, jag var inte tillräckligt modig. Under en lång tid gick det såhär, inga stora förändringar tills den dagen då mina kompisar misshandlar en kille, och en baktanke slår mig med en gång. Jag blir rädd, vågar inte yttra mig och säga ifrån att dem inte gör sådär mot den stackaren. Jag hade en gång varit med om att en kille blev misshandlad till döden för två år sedan, då jag var tio år. Jag hade blivit så rädd att jag inte hade vågat gå ut längre på nätterna, jag vågade inte ens gå ut och handla, rädslan inom mig sa nej till allt som jag velat göra.

Hela min värld förändras, jag mår sämre och det går sämre i skolan. Jag får upp tankar på alla slag jag sätt, all misshandel, all stryk mamma fått av pappa och all stryk jag själv fått. Jag har inte haft det lätt, min pappa drack och var sträng, han var dessutom full och rökte jätte mycket, så mycket att man alltid hörde honom hosta om nätterna. Han hostade så högt att jag svårt kunde sova, det var jobbigt. Jag brukade säga åt pappa att han skulle sluta röka och att han skulle minska på alkoholen men han lyssnade inte, alltid kom han hem sent och alltid fick jag stryk för att jag inte gjorde som han sa. Men jag hade aldrig tänkt göra som han sa, jag hatade honom, för att han hatade mamma och mig. Månaderna gick och jag var tolv och en halv år gammal, snart var jag tretton och jag var lycklig. Snart tonåring tänkte jag, men dagarna fortsatte likadant, exakt samma visa med familjen. Jag är det ända barnet dem har och hade önskat att jag hade en lillebror/lillasyster, men inte med en pappa som han. Det var några dagar kvar till min födelsedag och pappa hostade sämre, mamma grät och jag bara var för mig själv och var trångsynt. Mina ”vänner” däremot hade lämnat mig, eller kanske jag hade lämnat dem, i alla fall hade vi inte träffats på länge, vissa av mina vänner hade det sämre än mig. Redan var dem intagna hos polisen för grovt misshandel, rån och vandalism. Allt bara blev sämre och sämre. Det var dagen innan min födelsedag och det var mörkt, hemmet var fullt med släktingar, min morbror var där, min faster och alla grät. Jag såg mamma, hon grät också, hon grät över en filt med armarna runt den, jag gick fram till henne och sa; vad är det mamma, har det hänt något? Hon svarade
- Ja min son din pappa har dött
- va jag grät, jag var ledsen, min pappa var borta.
Jag la mig över filten, jag grät, dem tvingade mig se ansiktet helt vit, vit som en krita.
Det var så min pappa lämnade mig, det var dagen innan min födelsedag, jag bad honom vakna. Jag sa; pappa vänta en dag till, för imorgon fyller jag år, snälla pappa vakna.
Men han hörde inte, han var död. Jag har fortfarande cigaretterna kvar, det som tog mig från pappa och pappa ifrån mig. Jag har fortfarande baktanken när jag ser cigaretterna och tändaren. Det var så vi skiljdes, det var så mitt liv förändrades.