Misshandlande blickar smekte kroppen iaktagande dag efter dag
Deras hatord svalde varenda centimetar av de värdefulla livsrum
Kraften att kunna stå upp flög iväg som ånga genom atmosfären
Och knäna fick smaka den bittra asfalten för miljonte gången

~Ett trassel av känslor det var enklare att klippa av på direkten~

Envisheten och själförtroendet vreds ut och in upp och ner fel håll
Och dom fina kärleksorden blev förvandlad till svart aska på golvet
Natten andades in den svaga vaniljdoften från skuggan i hörnet
Och rakbladet tassade över den vita huden utan vidare hinder

~Konst ska vara målande glatt inte sjukhusbesök och förevigade ärr~

Tvingade ut uppmärksamhet på tystnaden för att lyssna på inte
Existerande ljud om att livet har två personligheter vi alla har
Men när avståndet mellan golvet och huvudet drastiskt minskade
Slets hjärtat itu för ingen fanns där och dämpade det ekande fallet

~ Kanske inte är så lätt att sätta fingret på rätt plats i ett itu klippt
Känslotrassel, men jag tror det var det här man fick se genom
Dina blå tindrande ögon robin ~