Jag går mot bäddsoffan i vardagsrummet. Det är dags att natta min lilla. Hon är fem år och ligger där och väntar. 
Jag sätter mig bredvid henne och slås av en plötslig insikt. När man är fem år, då tänker man väldigt mycket. Man har sina egna tankar och sin egen verklighetsuppfattning. Man funderar och lägger ihop två och två till tre. Jag ser henne för första gången känns det som, fastän jag har tittat och tittat på henne tusentals gånger.

"Vem är du egentligen" frågar jag nästan förbluffat, men mycket ömt. "Vad tänker du på? Vad rör det sig för tankar i ditt huvud?"

"Mamma", säger min flicka med tjock röst och lyfter armarna mot mig. Jag känner hennes små armar runt min hals och vi kramas som aldrig förut.

Hon har blivit sedd på riktigt för första gången i sitt liv av mig. 
Hon är FEM.