Han kände sig så ofta förorättad och
blev så irritabel när han insåg det.
Det gjorde han flera gånger per dag
och irritationen gick alltid ut över de
kvinnor som arbetade i hans närhet,
eller lillasystern.
Ibland fick hans mamma också ta en
del av hans dåliga humör. Men hon
försvarade honom alltid, och sa att
han varit sådan sedan han var liten.
Att han var mobbad i skolan, och att
detta var orsak till hans häftiga humör
och dåliga självförtroende.

Men ingen hade någonsin låtit honom
ta ansvar för att han själv var den som
utsatte andra, att han var fruktansvärt
elak med ord. För slagsmål tyckte han
inte om. Han var fysiskt mycket svag
och kände också sin underlägsenhet,
så när det osade hett och det var oro
bland grabbarna på skolgården, då drog
han sig undan.

Föräldrarna var väl medvetna om hans
utbrott, och hans lillasyster hade inte
haft det lätt. Men han var ju pojke och
förstfödd, så mamma i synnerhet, var
för svag för honom, för att han skulle
behöva stå till svars för något alls, och
det började bli en hel del.
Kamraterna drog sig undan mer och
mer, och de enda som återstod att
vara med, var de yngre. Och de förstod
inte när han var stygg och svängde sig
med ord som de yngre ännu inte hade
lärt sig betydelsen av.

Hans självupptagenhet var fullkomligt
omöjlig att tillfredsställa. Ingen skulle
komma och säga att de föräldrarna
hade försummat sin pojke. Och han
hade fått ALLT....ja verkligen allt.
Det är ingen överdrift att säga att han
var oerhört bortskämd. Till skillnad från
lillasystern, behövde han inte heller
hjälpa till hemma. Båda föräldrarna
var totalt blinda för hur orättvist de
behandlade sin dotter. Och hur ledsen
och nedtryckt hon kände sig tack vare
sin bror. I smyg kallade hon honom för
''bror duktig''. Han var aldrig snäll mot
henne. Men hon hade ju lärt sig att gå
undan, och hon lyckades bättre och
bättre med att undkomma broderns
vidriga utbrott.

Han var oerhört verbalt begåvad och
föräldrarna trodde nog att han skulle
bli politiker. Men han förstod själv att
med det humöret han hade, så var
den banan inget att satsa på. Han log
ofta när han hörde politikernas retorik.
Men satt själv och knåpade ihop egna
och vassare svar. Nej det politiska livet
lockade honom inte. Han ansåg att det
var för bundet, eftersom han ville gå
sina egna vägar, och slippa rätta sig
efter regler och förordningar.

Efter att ha tagit lite poäng här och där
på högskolans enstaka kurser, så var
det nog dags att söka arbete.
Först hamnade han som vikarierande
vårdbiträde på ett mentalsjukhus. Ett
sommarvikariat bara. Det passade bra.

Han slog dank ett tag och åkte till en
kusin i England, där han så gärna fick
stanna för sin moster och morbror.
Det var mammas syster som var gift
med en engelsman, och de hade inte
träffats så ofta, utan varit över några
enstaka gånger genom åren.

Men han stannade inte i mer än tre
veckor. Plötsligt stod han hemma i
hallen igen. Mamma undrade om det
hänt något, och han snurrade nervöst
på sin klackring, och sa med hård röst,
''nej vad skulle det vara''. Med det lät
sig modern nöja.

Tills telefonsamtalet kom och hon fick
veta att han spelat överlägsen mest
hela tiden, och gjort bort sig fullkomligt
inför alla vänner, släktingar och bekanta.
Nejdå, inga handgripligheter, men en stil
som verkligen inte passade sig i deras
kretsar, eller några andra heller för den
delen. Så varsågod, åk hem, hade man
sagt till honom. Och även upplyst om
att han inte var välkommen åter.

Just nu arbetade han på ett vaktmästeri,
och trivdes egentligen bra med själva
arbetet. Det var omväxlande och roligt,
och tekniskt intresserad hade han alltid
varit. Men det var en sak som inte var
bra. Han blev tillsagd hela tiden om vad
han skulle göra. Hela tiden......

Det gick väl an före morgonfikat. Då var
det lite ''lugna gatan'', men sedan......
Han fick O R D E R resten av dagen.
Lunchen åt han för sig själv, för han
hade inget gemensamt med de andra.
I vaktmästeriet fanns det några tjejer
som skrev maskin, och även ett par
som skötte datorerna.

När irritationen blev för häftig så var det
kvinnorna i hans omedelbara närhet som
fick höra vilka de var. Horor var väl bara
förnamnet.

Första gångerna trodde de att det var
ett skämt, att han liksom härmade
någon komiker...... så de började ju
skratta. Men då blev han riktigt galen,
och skrek och blev högröd i ansiktet.
Man kunde nog likna honom vid en
pojke som lekte i sandlådan och inte
fick som han ville.....

Kvinnorna anmälde nu detta till sin chef.
Mannen fick sluta med omedelbar verkan.
Både mamma och pappa var överens om
att under en sådan chef kan ju ingen vettig
människa arbeta.