Jag kliver in efter jobbet.

Jag går in i badrummet bara för att. Jag vandrar in och ut ur köket, in sovrummet och sen vardagsrummet, tittar mig omkring, allt verkar okej, stegar runt lite till innan jag känner mig hemmastadd.

Jag sätter mig i fåtöljen, lägger upp benen på bordet och öppnar en öl. Jag vet redan vad kvällen har att erbjuda. Ni vet sömnlös vän och allt det där.

Jag ser på teve, urskiljer rörelser, ljus, mörker, men ser egentligen ingenting. Jag döljer något. Men inte ens gud vet vad.

Sen vet jag inte vad som händer. Jag slumrar till.

Men bara så där slås ytterdörren upp. Charles Bukowski kliver in.

Jag blir stel, alldeles mållös.

- Va… Charles Bukowski. Är inte du död? Nähä, inte det.

Jag bjuder honom på en öl. Han slår sig ner i soffan.

Vi tittar på varandra, har egentligen inget att säga.

- Jag gillar dina böcker, stammar jag fram.

- Du är inte ensam grabben.

- Nej, det är klart.

Jag tittar på honom, söker trevande hans blick. Han ser mest ut i luften.

- Vad gör du här? Har du kommit för att berätta att allt blir bra i slutet, frågar jag.

- Sånt vet jag inte ett skit om, säger han.

- Men vad gör du här då?

Han svarar inte. Han tittar på min öl och sen på mig.

Jag ser frågande på honom. Han tar en klunk av sin öl.

Vi sitter så en stund. Undviker varandras blickar. Jag trummar lite på låren. Gubben Bukowski sitter bara där.

Jag reser mig ur fåtöljen. Går fram till honom och öppnar armarna som för att krama gubben. Han ser förvånat på mig.

- Vad sysslar du med pysen? frågar han.

- Jag tänkte ge dig en kram.

- Ähh… fan, jag skiter i det här, muttrar Bukowski.

Det sista jag ser är hans ryggtavla när han stegar ut samma väg han kom.

Jag sätter mig i fåtöljen igen. Och försöker förstå vad som just hänt.