Han är försvunnen, den profet
som levde här hos oss en tid
Då gick han aldrig nånsin bet
han gav oss råd, han kunde stifta frid

Han ägde visdom, han var gudalik
ja det fanns dom som kysste jorden
där han gått fram. Som ljuv musik
så var hans tal, han fann de rätta orden

Nu känns det tungt för han är borta
han tynade, liksom försvann
han kunde allt men kom till korta
när man begärde det som ingen kan

Så tystnade den röst som gav oss tröst
så blev vi av med den profeten
han hade inte krafter i sitt bröst
att bota själva övergivenheten

Hans eld den har nu slocknat den
men det finns kanske små små bloss
där vi kan finna kärleken
som gör oss gott men inte bränner oss

Och det tar form uti min fantasi
vad jag vill höra och ej mera
en röst med humor och med värme i
en röst som inte jämt ska profetera