hennes körsbärsblod

och nätterna utan droger
var så varma


och jag själva motpolen
med min kyla

i alla ord som kom ur min mun
i min trånga kropp,
alldeles
för trånga kropp




¤




himlen faller, johannes

ingen mening att fånga den




¤




hennes svarta kajal

hennes mörkblå kavaj
som en ocean av tyg och den där
cigaretten
som passade henne så illa



minnen, säger någon


sårskorpor, säger jag




¤




är du min syster karamazov, jennie?

min feber vill inte ta slut
jag sitter fast nånstans
mellan Brottet och Straffet




¤




att bli gammal är ingen ålder
det är
ett accepterande av döden,

de äldsta människor
jag nånsin mött

är de som tagit livet av sig, men
de flesta av dem
lever fortfarande




¤




vi är bara tidens periferi,
ett älskande par lika dömda
till döden
som vilka andra




¤




jag spelar piano
med trasiga fingrar just inatt, mina såriga naglar
passar inte
med tangenterna


men jag saknar dig inte längre

bara förmågan
att höra musiken

att känna




¤




mina evangelium kommer inte
läsas av någon

men i askan, de missfärgade tapeterna
och i de brännmärken
hon bär
innanför sin bröstkorg

i ärren jag skapat
på hennes kropp

och slutligen i de nätter som brann

kommer vi alltid att existera