När jag bodde i NYC fanns det många dagar då jag enbart vandrade omkring. Jag spenderade timmar efter timmar mellan bokhyllor, kullerstensgränder, asfaltsbakgårdar och hundraåriga träd. Många av de dagar fann jag mig själv i en fanatisk harmoni med livet, eller i alla fall staden. Jag kunde höra visslanden utan ord som alltid betydde något vist, jag lärde mig nya ting och gav mig själv nya insikter i allt jag såg.

Men sedan fanns det även de dagar då ingenting kunde lägga sig till rätta, då jag nästan grävde efter svar, fast än jag inte hade några frågor. Efter att haft ett antal sådana dagar i sträck brukade jag be Gud om ett tecken, så att jag kunde känna helhet igen. (Lite kul hur krävande vi människor är, jag skulle jag villa påstå att Gud är världens bästa barnvakt.) Hur som helst så gavs det tecken i den mån jag behövde det. Ungefär i samma anda som Beatles sången:

‘You can’t always get what you want. You can’t always get what you want. But if you try, you might find you’ll get everything you need.’

En av de dagar hade jag ställt mig på min kant och frågat Gud om ett tecken på förändring. Då gavs det en läxa i Liv och Död och hur allt hör ihop i symbios, och hur symbiosen är nödvändig för att förändring ska kunna komma till rätta. Det var kväll och jag var på väg till Whole Foods i Columbus Cicrle för att köpa något ätbart, kylan var väldigt påtaglig och alla människor stressade sig framåt för att komma in värmen snabbt. Jag tog det lugnt. Jag gick långsamt och andades in kylan, mötte får blickar och var i min egen lilla värld. Det var så friskt ute att jag nästan hade glömt min längtan efter svar från Gud. Då plötsligt blev jag stoppad av en vacker ung tjej, förmodligen i samma ålder som jag. Hon hade mörkt långt hår och stora, djupa, glödande ögon av hetta och passion. Jag fångades självklart i intresse och lyssnade till vad hon ville. Hon hade sprungit fram till mig var aningen andfådd, men ville så gärna ha min uppmärksamhet att hon inte ens hann hämta andan igen innan hon hade dragit fram en Bibel ur fickan. Vid den tiden i mitt liv hade jag aldrig tidigare ens tänkt tanken på att läsa i en Bibel. Jag hade min kontakt och mina samtal med Gud och tyckte att det räckte. Men det tyckte självklart inte Gud. Livets ironi är saftig och sur, men söt och smältbar på samma gång.

Hon frågade mig om vad jag visste om kvinnans roll i Bibeln; jag svarade:
’Ingenting. Jag vet ingenting eftersom jag aldrig ens har tittat i Bibeln.’

Hon log mot mig och ivrigt frågade hon vad jag istället visste om kvinnans roll i livet för att få symbios; leendet spred sig till även mina läppar då jag insåg hur Gud satt mig i denna situation för att jag skulle får mina så efterlängtade svar. Jag berättade om vad jag ansåg om balans mellan en man och en kvinna för att skapa en fungerande symbios i livet. Vi stod nog där och diskuterade ett bra tag innan vi blev påminda av kylan från natten som närmade sig. Hon visade mig utdrag ur uppenbarelseboken och om hur världens ände ska komma snart. Jag nickade medhållande och berättade att världens ände var väl väntad även från mig. Vårt samtal avslutades med telefonnummer byte för att vi skulle kunna hålla kontakt då jag hade blivit inbjuden till Bibelstudier – något jag gjorde av nyfikenhet men mest för att jag visste att jag hade fått vad jag frågade efter; svar. Strax innan vi skildes åt frågade jag henne hastigt varför hon just hade kommit så ihärdigt fram till mig, hon svarade att hon inte visste. Det hade bara varit något som sade till henne att gå fram till mig.

’Bara något’, hu?

Jag finner det oerhört tillfredställande hur allt hänger ihop om man bara är uppmärksam.

Dagarna som följde därpå följdes med förundran. Jag hade ingen aning om vad som väntades mig. Och det är så jag njuter bäst; utan förväntningar enbart med väntan. Vi träffades igen några dagar senare i en av stadens oändligt många bokaffärer. Hon hade med sig en väninna från hennes kyrka som skulle lära mig om deras Bibel. Vi satte oss på golvet mellan bokhyllorna med ämnessortering av någon slags skönlitterär historieuppfattning. Än en gång fann jag ironin i det hela eftersom vi alla, enskilda individer, har våra ’skönlitterära historieuppfattningar’, inklusive de flickorna som vid min sida, inklusive jag själv.

Jag tror vi satt där i kanske tre, fyra timmar, de läste från deras Bibel och berättade om Guds budord för mig. De bad oss att be tillsammans högt, jag svarade bestämt att jag inte kände mig bekväm att be tillsammans med dem. Kanske var jag lite för rättfram, men såhär i efterhand – enligt Bibeln – kräver inte Gud någon högfärdig bön; bön ska utföras från ens innersta med värde skapat ur ens egen tro. Och ditt bönesätt kan aldrig rättfärdigas av någon annan än Gud, genom dig själv.

Jag var frågvis, jag ifrågasatte allt flickan berättade, allt hon visade mig och det var inte populärt. Det är sällan populärt har jag märkt, att ifrågasätta vad som lärs ut är snudd på tabu, något jag tycker mig borde vara det motsatta; frågor skapar diskussion och bejakar vår individualism, samt ger oss större förståelse för varandra som grupp. Hur som helst blev hela Bibelstudien mindre och mindre studie, och mer och mer predikan. Predikan om hurdan man ska göra, och hur fel alla andra har, hur rätt de hade. När predikan sker utan att jag har bett om det, när det sker i form av ord korvstoppade in i mig, blir jag lätt illamående. Och när hon senare krävde av mig att jag skulle döpa mig deras kyrka, sa jag till henne väldigt stint:

’Jag döper mig när Gud säger till mig att göra det. Det tillfället kommer att komma, men det är inte här nu. Så, nej, jag tänker inte döpa mig i er kyrka.’

Därpå följde hennes resonemang att hon bara ville rädda mig från Djävulens ondska. Det var ungefär då jag visste att jag aldrig skulle träffa de här människorna igen efter att vi sagt adjö.

Dock kunde jag inte släppa taget om den rosa lila Bibeln jag hade i min hand. Jag försökte gång på gång att sätta tillbaka den i hyllan. Jag försökte till och med att ta ett annat exemplar, att hitta en bok mindre använd än detta blädderexemplar jag hade lånat från bokaffären. Men det gick inte. Det gick bara inte. Någon sa åt mig att behålla den. Och som en magnet mot min kropp lämnade jag den kvällen bokaffären med en egen Bibel i hand.

En sak som jag minns som väldigt intressant från den ”studiekvällen” var att jag var konstant törstig. Och när jag nämnde detta för flickan jag hade träffat tidigare kväll, började hon gråta. Väldigt förundrad frågade jag hur det var fatt och varför hon grät. Hon svarade att hon var OK men att det bara påminde henne om hur det stod i Bibeln att vid en viss tidpunkt kommer människan törsta efter kunskap. Och oavsett hur mycket kunskap hon dricker kommer människan aldrig att vara tillfredställd för än hon fått veta Guds ord.




Törsten.




törsten är störst
när den hungrar