Redan medlem?
Logga in
TummetottvalsI natt hände något osannolikt dumt och dessutom något utomordentligt fånigt. Jag vaknar upp, från sötmans ljuva sömn och drömmars vaggande ro, till en brysk mara. Alla har vi ju händer som vi styr över. Våra hjälpbrädor i vått och torrt, våra två händer med sina fem fingrar. Vad jag inte visste dock, är att det är händerna, som styr över sina fem fingrar. TummeTott, SlickePott, LångeMan, GulleBrann och Lilla VickeVire. Inatt fick jag reda på, att de är den högra handens invånare. Till min kännedom kom även, under nattens timmar, att den vänstra handens medborgare heter; DummeMått, VickeVått, SångeSann, MulleGrann och Lilla NickeLire. En svidande erfarenhet jag kunde ha varit utan. Jag vaknade av något knappt förnimbart. Jag sträckte lojt på mig och försökte rekognosera vad det var. Men natten var svart i sovrummet, så jag sjönk åter, in i min dröm. Jag rycks snart upp igen, ur sömnens dvala och nu hör jag det tydligt. Jag vaknade av ett hiskligt, slamrande nattligt oväsen, i min sovrumsfrid. Tro det eller ej. Mina händer var osams. Krig på gång! Det började med att TummeTott och DummeMått, började diskutera vem som var störst, bäst och vackrast. Jag används mest sa TummeTott och jag är minst sliten sa DummeMått. Jag är den viktigaste och flitigaste användaren sa TummeTott och jag är den största resursen sa DummeMått. Så var bråket ett blommande faktum. Inte nog med detta. Det var bara att konstatera. De andra fingrarna åkte med tåget, som fiskstim, i ett korvspad. Inga fria tankar där inte. Jag tycker du är mindre värd, gastade Lilla VickeVire till Lilla NickeLire. Du är dum sa DummeMått till TummeTott. Jag har det jämnaste trycket på tangenterna sa LångeMann. Ta dig inte ton sa SångeSann och jag på musen sa SlickePott. Potatishuvud sa VickeVått. Jag är mäktigast sa MulleMan och jag rikast sa Gulle Brand. Så var det full kalabalik och ett sjuherrans jädrans oväsen. De var av samma kött och blod och skulle till avslut, till samme trötte jord. Beundransvärt. Jag får ett smärre tuppjuck, tänkte jag som var tvungen att lyssna, medan irritationen växte. Så började jag, med att försöka medla, som Blixt, Jan Egerland och Folke Bernadotte. Noll komma noll resultat. Ljudvolymen på gnabbet, sänktes för ett tag, för att strax öka igen. Jag tröttnade helt enkelt. Tog saken i egna händer. Jag steg upp, öppna Kaminluckan, där glöden fortfarande glödde hett i innanmätet och stoppade in Tummarna först. Aj skrek de. Det bränns. Vad gör du?? Jag tänker elda upp er sa jag! Du kan väl inte elda upp ditt eget kött och blod, storgrät de förtvivlat. Det kan jag visst det sade jag och stoppade in både händerna. Hellre det än att inte få lugn och ro på nätterna. Nattro är guld värd. Det började stinka svedd, svart hud. De skrek. Alla fingrar skrek i högan sky. Jag tog ut handen. Håller ni ”Truten” på er då sa jag? Ja, vi lovar sade de. Efter det fick jag nattro och de blev sams, om de inte viskar förståss men det stör inte mig, i så fall. Konfrontationer och åsiktsskillnader sover man till men inte elakheter och personliga påhopp, som kan leda till massaker. Allt glömdes väldigt snabbt. Jag styr mina händer. Jag får sova.
Prosa
(Novell)
av
Berit Robin Lagerholm
Läst 457 gånger och applåderad av 11 personer Publicerad 2009-02-19 19:36 Författaren Berit Robin Lagerholm gick bort 2013. Texterna finns kvar på poeter.se som ett minnesmärke på den avlidnes och/eller de anhörigas begäran. 
|
Nästa text
Föregående
Berit Robin Lagerholm
|
