Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
En del av mina texter handlar om och kommer att handla om upplevelser, av mitt långvariga arbete, som Svenska2-Lärare, inom Komvux och Gymnasium. Jag har arbetat med hela världen i mitt yttre och inre rum och blivit rik.


Händelser i ett rum

 

Prolog

Jag kommer att berätta om några av dessa människoöden och sargade själar, med bakgrund från krig och uppdragna rötter, samt kulturkrock mm. Planterade på främmande mark med övergivenheten som sällskap.
Jag kommer att åskådliggöra några fragment, från några av dessa elevers upplevelser och levnadsöden. Kanske kan detta hjälpa till att se nyanser. (Tidigare publicerade i detta tema finns, ”Den matta hinnan utan djup” samt "Selma och Louise, maskrosbarn" bland mina texter.) Alla namn i mina texter är fiktiva.

Det är mitten av 90-Tal och Balkankrisen rasar. Krig.
Död, dödande och flykt.

I stad i Sverige, utanför ett gymnasium står det plötsligt ett trettiotal flyktingungdomar vid dörren, i ålder av 15-18 år. En del med familj och en del helt ensamma, komna till Sverige. De kan inte ett ord svenska. En lokal tillsätts snabbt och en pensionerad småskollärare tillsätts i hast. Far ror och mor är rar. I rummet sitter tickande bomber. Situationen är kaotisk och jag tillfrågas, om jag kan tänka mig att flytta från min Svenska2-Tjänst på Komvux, för att ta hand om gruppen. Efter en viss tvekan, då mitt eget hus kryllar av energiska ungdomar på fritid svarar jag, ja.
Något jag aldrig ångrat, då dessa många år med dessa väsen, är bland det mest givande och finaste i mitt liv. De har även varit en stor tillgång för mina barn.
Detta är en historia om en av dess elevers fasansfulla upplevelser och sargade själ.


En vaken Asmir!

Asmir är Bosnier. Han är sjutton år och stor. Lång. Han har bruna stora ögon, halvlångt brunt hår och massiv, kompakt kropp. Han är tyst. Han ger ett uttryck av harmlöshet, blandad med inbakad dynamit.

Asmir har fått två vänner i klassrummet. Hazir som är lång, smal och har pondus. Han ryter ofta till om det börjar gå för hett till i klassrummet. En av de få, som det kan glimta till i ögonvrån på. Hazir har sin familj med sig till Sverige. Izmir dock den andra vännen är sexton år och är kommen till Sverige, helt ensam. Izmir är ljushårig med snedlugg, mycket smal och krökt rygg. En mild ung man med vemod i ögonen. Känner du dig inte ensam, säger jag en dag. Jo, säger han stilla men jag är ju ensam. Lugnt konstaterande. Jag är bara orolig för min familj. Fadern är skjuten, brodern avrättad och systern och modern är ensamma kvar i Bosnien men han vet inte var. Då jag kramar om honom, känns det som, om det är han som stilla omfamnar mig.
De här tre pojkarna tyr sig till varandra.

Asmir gungar ofta på stolen med benen rakt utsträckta under bänken och är borta någon annan stans. Det är han ofta. Sluta gunga på stolen säger jag. Jag är rädd att han ska tippa bakåt och slå sig. Det har han gjort flera gånger. Han får byta plats. Han får sitta vid en vägg. Allt som oftast skriker Asmir rakt ut. Ett fasansfullt avgrundsvrål. Även fast de flesta elever är vana, så hoppar de till och blir rädda. Han slutar dock alltid när jag, Hazir eller Izmir säger till honom på skarpen och tar tag i honom. Jag samtalar alltid med honom ensam efteråt men han ser bara ledsen ut och ger mig aldrig en förklaring, utan säger bara ”förlåt” med hjärtat och med sorgsna ögon.
Så kommer Asmirs avgrundsvrål för ofta och jag bestämmer mig för att kalla Asmirs föräldrar till skolan. Asmir protesterar inte mot mötet men när jag och han går för att möta upp hans föräldrar, inför samtalet säger han stilla. Var snäll mot dem. Försiktig.
Vi har tolk. En tolk som är en ung Bosnier och som jag har nära samarbete med och stort förtroende för.

Asmir föräldrar är hoppkrympta. Jag berättar om problemet och att jag är medveten om att Asmir inte mår bra och att jag är orolig för honom. Asmir är under hela detta samtal helt tyst.
Han väger på stolen med armarna i kors. Jag får en känsla av att han bär sina föräldrar.

Då börjar den hopsjunkna fadern prata och jag förstår att han har förstått, att jag verkligen är orolig. De verkar lita på mig. Asmirs pappa berättar att Asmir hade en tre år äldre bror. Brodern blev kallt avrättad i en massaker. Brodern var Asmirs trygghet. Asmir är 13 år och kriget rasar fram i Bosnien.
Asmir har en bästa vän, sedan tidig barndom, vars bror också blev avrättad, i samma massaker som Asmirs bror. De var också vänner. Pojkarna sörjer tillsammans i en vardag fylld av sorg, rädsla, stukade föräldrar, bomber, skjutande och granater, i evigt smällande i deras närhet.
Deras vardag är skräcken, i en sönderfallande stad i ruiner, där man inte längre litar på grannen.
En dag är Pojkarna, de två vännerna, på väg hem. Det smäller. Asmir faller omkull och jorden öppnar sig runt honom och överallt flyger saker. Öronen smärtar på Asmir. Han tror att han är död. Han tror att han är döv. Han kravlar sig upp efter ett tag i ett moln av damm och rök. Han är hel men hela hans kropp är täckt, från huvud till fot, av blodiga trasiga slamsor, stora och små kroppsdelar, från hans döda bästa vän.

Asmirs mamma gråter stilla. Asmirs pappa tittar sorgset på mig och jag tittar på Asmir som lugnt möter min blick, slutar gunga på stolen och ler sorgset, under lugg mot mig. Tolken går ut. Vi väntar tysta. Han kommer rödögd in igen. Asmir har lagt huvudet på bordet mellan sina armar och tittar snett upp på mig med stora bruna ögon.
Asmirs pappa fortsätter. Asmir kan inte sova. Han sitter upp i sängen hela natten. Han vågar inte sova. Han har sådana mardrömmar. Han har nästan inte sovit på ett år.
Jag förstår att det är en sanning och för mig är det ogripbart.
Asmir sitter upp i sängen hela nätterna och tittar på video. Ibland slumrar han till, sittandes, någon liten stund men vaknar snabbt. Han tittar bara på krigsfilmer. Men Asmir säger jag upprört, det är ju inte bra. Asmirs mamma gråter fortfarande stilla.
Jag frågar, om jag ska koppla in kuratorn. Asmir och hans pappa ruskar på huvudet. Kuratorer finns inte i deras sinnesvärld. I deras kultur hjälper familjen varandra. Jag lämnar det. Kuratorerna på skolan har heller inte erfarenheten av krigsbarn. Inga resurser har satts på detta.

Tillvaron i rummet går sin gilla gång. Asmir skriker fortfarande men det blir efter en tid längre mellan anfallen. Jag pratar med honom titt som tätt och frågar om han sover på nätterna. Han skakar på huvudet.
En dag under en lektion rör det sig oroligt bakom min rygg, då jag står och skriver på tavlan. Jag vänder mig om. Utfläkt, med armarna och huvudet, över skolbänken ligger Asmir och sover. Eleverna tystnar och tittar frågande på mig. Hur ska jag reagera? Jag lyfter fingret och hyssjar och ett leende sprids över deras läppar. Dessa elever vet, ofta intuitivt, vad som händer med varandra. Izmir reser sig och går ut i hallen, kommer in med sin jacka och lägger den varsamt över Asmir.
Jag fortsätter lektionen. När jag kommer tillbaka efter rast, blickar en nyvaken Asmir skuldmedvetet på mig. Har du sovit gott säger jag.
Sedan flyter dagarna på och Asmir sover, titt som tätt under lektioner men får redogörelser av Izmir och Hazir, så han tar igen på kvällar och konstigt nog klarar han skolan galant.

Tiden går och han börjar vakna mer och mer och en dag berättar han glädjestrålande, att han har sovit en hel natt och börjat titta på andra filmer, än bara krigsfilmer.
Jag kommer aldrig att glömma hans glädje och glittrande ögon, samt den stora innerliga björnkram jag fick.
Av en stor, till början, till en hel man.




Prosa (Novell) av Berit Robin Lagerholm VIP
Läst 244 gånger och applåderad av 8 personer
Publicerad 2009-02-21 21:05

Författaren Berit Robin Lagerholm gick bort 2013. Texterna finns kvar på poeter.se som ett minnesmärke på den avlidnes och/eller de anhörigas begäran.



Bookmark and Share


  gunillago
Oerhört, men verkligt......känner pojksvetten och ångesten som en kompakt lukt.
2009-02-25

    © Birgitta Wäppling VIP
Berörande skildrat. Tack för läsupplevelsen och för att du delade med dig!
2009-02-23

  sunnanvind VIP
Du skriver dig in i mitt hjärta..tack för att du är den du är!
2009-02-23

  Micael Axelsson
Känner mig alldeles berörd av detta fragment från en hel historia. Vilken tillit, och vilken kärlek. Jag sitter faktiskt tårögd, men ler samtidigt. Tack, ärligen tack, för att du delade med dig.
2009-02-22

  Elaine.S VIP
Tack för läsningen, du skriver berörande och intressant...
Gillar raden i din inledning, den talar ett finstämt och generöst och tacksamt språk.."Jag har arbetat med hela världen i mitt yttre och inre rum och blivit rik."
2009-02-22

  vera gade VIP
Käraste Berit - se människan - du ger ....
2009-02-22

  Fredrik P. VIP
den verklighet som
speglas i bakgrunden
av texten är i det
närmaste ofattbar.
det pedagogiska
handlaget och
tacklingen av
krigsskadorna
är beundransvärd
i sin framgång.
tack för att du
delar med dig
av dessa tragiska
men ändå inte
hopplösa livsöden.
2009-02-21

  Carola Zettergren
Hela jag jublar, min själ och mitt hjärta, du har mycket att berätta och du gör det så enormt bra, med närvaron i det mänskliga Tack för att du skriver!!!!
2009-02-21
  > Nästa text
< Föregående

Berit Robin Lagerholm
Berit Robin Lagerholm VIP