Det börjar likt ringar på ytan, dammen ligger helt spegelblank, det är en vacker sommardag. Känslan visar sig som otålighet, du vet igentligen inte vad det är som pågår inne i dig, det ända du vet är att olustigheten växer inom dig.

Du känner dig helt plötsligt tom, tom på känslor, tom på empati, du börjar att frysa, men när du ser dig omkring, så kan du inte förstå varför, för solen lyser fortfarande från klarblå himmel.

Olustigheten och irritationen växer inom dig, och samtidigt så känner du att du fryser ännu mer, vad är det igentligen som händer. Du ser dig omkring, ilskan i dig väller fram, du upptäcker att det är kylan i dig själv som gör att du fryser, vad är det som händer igentligen, frågar du dig själv igen.

Tankarna i dig snurrar nu fortare och fortare, du börjar att inse, vad som är roten till din ilska, din kyla, du börjar att förstå att du än en gång, gått tillbaka till det förflutna, att du än en gång fått en påminnelse av det du lovat dig själv, att aldrig gå igenom igen, att du sakta men säkert blivit invaggad i en bedräglig säkerhet som du skapat, du trodde att du var redo…. Men du trodde fel….