Han gick hemåt genom ett kletigt mörker. Det var inte speciellt kallt, men det småduggade för tredje eller fjärde dagen i rad. Han hade smitit från jobbet lite för tidigt men nu mindes han inte varför. Hemma var det tomt, och det kändes som om det var veckor sedan något trevligt hände. Morgonen därpå mötte han en granne som sa att nu blir det inte mycket värre.

Några veckor senare var det jul. Han firade med spillrorna av sin egen och andras familjer, ryckvis och i etapper. Ungarna var glada men väldigt krassa när de värderade sina julklappar. Tonåren måste vara den värsta åldern, tänkte han. Men sedan kom han på en massa andra åldrar som han heller inte gillade. Skrikiga ungar, självupptagna tjugofemåringar som tror de äger världen, viktiga småbarnsföräldrar och stela, bittra medelålders människor. För att inte tala om gnälliga åldringar! Nyårsafton genomlevde han - tänkte gömma sig undan men saknade kurage som vanligt. På en av julledighetens sista dagar fick han ett mejl av en gammal kamrat, som han inte hört av på flera år, annars hände inte mycket. Det var nästan en lättnad att komma tillbaka till jobbet. Hans kollegor verkade känna på samma sätt, för stämningen var ovanligt uppsluppen på lunchen och han tänkte att så kul hade han inte haft sedan julfesten tre veckor tidigare.

Januari var grå, februari omväxlande kall och regnig, mars grå igen. I april var ljuset plötsligt brutalt. Han gav upp sina försök att bli kär i en kvinna han hade träffat en tid, spelade Duke Ellington och läste Coetzee. Påsken klämdes sönder mellan jobb, familjeplikter och dåligt väder.

Kristi himmelsfärd inföll detta år den 11 maj och han hade inte barnen. Han satte sig i bilen tidigt på eftermiddagen på onsdagen. Trafiken var lindrig men det var ganska grått, och när han passerade Danderyd kom en kort regnskur. Men det spelade ingen roll. Han lyssnade på P1 så länge det gick och sedan satte han på en av sina specialgjorda samlingsplattor för bilbruk. Det var gamla jazz- och populärlåtar från trettio- och fyrtiotalen. Bing Crosby sjöng ”Don’t Fence me in” just när han lämnade den raka motorleden och tog den gamla landsvägen genom landskapet. För varje kurva lättade det. Han funderade över när vändpunkten hade varit men kunde inte fastställa det så långt i efterskott. Plötsligt var det annorlunda, bara. Lättare att andas, lättare att tänka och lättare att möta svårigheter med ett leende och ett skämt.

När han klev ur bilen var det obeskrivligt stilla - fullt av fint utmejslade, tydliga ljud, men stilla. Han gick runt på tomten en lång stund. Äppleträden, almen, ekarna, rosensnåren och stenmurarna var som vanligt. Gräset var grönt, luften var alldeles ljum och överallt blommade gullvivor. Det var det mest obegripliga. Gräset var översållat av gullvivor - på de vanliga platserna, precis som varje år. Milt gula, just utslagna gullvivor.