Långsamt gick han genom regnet.
Under rocken vred han sig själv ur led.
När han inte längre kunde hålla kvar
den melankoli han burit med huvudet av,
så ersattes den med lukten av fisksvett.
Under brovalvet flockades olyckskorpar,
asgamar och de dövstummas riksförening.
Han var numer ett lätt byte, och det visste dom.
Vi målar honom grå, vi målar honom grå, ja så skrek dom.
En grekisk gästarbetare passade på att stjäla hans
uppmärksamhet och även hans skosnören.
Väl spjäkat, åt han valv av kvada och för att alla då var med,
lät han nåd gå före rätt. Gående bord med förrätt.
Förätit sig på bordsnåd men sällan på struvor.
Han blev att vackert lik, och körd genom en likriktare
var han rak ack så rak.
Som våren!