Detta handlar om en människas sätt att protestera när hon inte kan protestera.....

Hon var inte gammal men redan sin mors
lilla hjälpreda, för att inte säga mammas
lots och hjälpjag.
Förståndet var gott och utrustad med stor
empatiförmåga såg hon sin mors belägenhet.
Därför visste hon att hon fanns till för att
hjälpa, fanns till för andras skull.

Ord på sådant fanns inte.
Hon visste ändå. Det stod liksom skrivet
inom henne. Var i henne. Var hon.
Kunde ju inte förstå att det inte kunde
vara allt.

Skolan var tillflykten. Stimulansen som
inte fanns hemma. Lärarna som var starka
och kunde så mycket. Som berättade. Som
lyssnade. Som uppmuntrade för att hon var
duktig. Hörde henne spela. Bad henne sjunga
i kören. Såg henne. Hon fanns. Där och då.

Men ingen visste. Hur det egentligen var.
Att hon slet med läxor och fick ge upp när
ingen hjälp fanns. Hennes förtvivlan över
det kom aldrig upp till ytan.
Hennes förmåga var hennes vilja, men hon
behövde hjälp. Som inte fanns. Ibland kände
hon sig dum. För att hon visste att hon visste
var Krakow låg. Men hade glömt. Mamma såg
inte hennes ogjorda läxor i sitt eget behov som
var störst.

Åren gick på samma sätt.
Flickan tänkte aldrig tanken "vill inte".
Hon gjorde allt och mer. Alltid mer.
För säkerhets skull. Fick höra att hon var snäll.
Att hjälpa var en sak. Att bli offer för moderns
labila humör en annan. Flickan var rädd för sin
mor. Att någonsin tänka på att protestera, det
var inte möjligt. Tanken kom inte upp som ord.

Flickan var gladlynt. Behövde inte mycket för
egen del. Man skulle nog kalla henne lätthanterlig.
Men hon grubblade mycket. Hon var känslig, och
när modern var stressad kallades flickan för sjåpig.

Omgivningen tyckte att det ställdes för stora krav
på detta barn. Men det gick inte att ta sig in där.
Modern hade förbjudit henne att öppna dörren, och
att inte svara i telefonen om det ringde.
Skolan nöjde sig med att flickan var duktig.

Så kom det sig att i tonåren slutade hon att hålla
ordning bland sina saker. Lillebror som inte förstod,
han tog hennes tillhörigheter, och en hel del hade
han gjort sönder. Så varför bry sig?
Hon var istället hemma mer och mer sällan. Bara
för att äta. Och eftersom hon åt skollunch och nästan
aldrig var hungrig, så gick hon bara hem, lämnade sin
väska och påstod dag efter dag att hon inga läxor hade.
Modern lät sig nöja.

Flickan började komma försent överallt.....
Fick nedsatt betyg i ordning på grund av detta. På den
tiden var det viktigt att man kom i tid. Tre anmärkningar
för sen ankomst var nog för att sänka betyget.

Det visade sig att flickans skörhet gav sig uttryck i
att hon sköt upp alla göromål. Allt fick hon ta itu med
på egen hand. Hon uppfyllde själv sina drömmar. Och
växte upp med övertygelsen om att ingen annan fanns
att lita till.
Samtidigt var hon utsvulten på omsorger, men övergödd
på vuxet ansvar ända från tidiga barnsben.
Någonstans blev hennes tysta protester till ett inre krig.

Ett skrik som aldrig ville tystna.
Ett rop på hjälp som ingen hört.
Ett tomt hål inombords.
Ett hål som bara kunde fyllas av kärlek.

Hon fick med sig en skörhet som var svår att hantera.
Svår för att ingen förstod. Det fanns så mycket som
föreföll oförklarligt. Livet hade blivit komplicerat.
Men räddningen kom med kärleken.
Tills hon blev ensam.
Allt ramlar åter över henne. Kaos följer på kaos. Och
det verkar omöjligt att finna en lösning; den förståelse
som måste till för att komma vidare finns inte, kommer
aldrig till henne.

En dag kom hon av en slump att lyssna till ett samtal
mellan två kvinnor.
Då kom insikten.
Nu började förståelsen att infinna sig. Aha, det var så . . .
Hm, så enkelt egentligen. Så enkelt men så svårfunnet.

När allting drabbade henne samtidigt, hade hon fortsatt
att vara den duktiga. Kände inte sin kropps begränsningar
och blev sjuk. Men fortsatte ändå.
När hennes livs största kris drabbade henne sprack hela
upplägget. Allt blev kaos runt henne, och hon blev olycklig.
Fruktansvärt olycklig av att aldrig hitta sina saker.
Tappade bort sig när hon var ute och körde.
Fick inte ihop tankarna. Visste varken ut eller in.
Intalade sig att hon accepterade sitt rumsliga kaos. Fast
hon innerst inne sörjde över det. Ingen vill ha det så.
Skyllde på att hon var latast av alla lata. Fast visste att
det fanns en annan sanning någonstans.

Kanske var samtalet mellan de två kvinnorna den
sanning hon känt i det fördolda?
Samtalet handlade om skillnaden mellan att vara lat och
att protestera mot överkravet när det inte går mer, när
krafterna är slut. Att man lika gärna kan bli tvångsmässigt
kontrollerande och ordningssam, vilket idag är vanligare
än förr. Att det är oerhört viktigt att få rätsida på vad som
är vad. Inte kalla sig lat när man har en vanmakt inom sig.
En vanmakt som aldrig har fått komma ut. En protest som
ingen har hört. Som aldrig har hörts.

Det samtalet var början till nya tankar.
Hon skulle nu analysera detta och ge sig själv en ny chans.