Om natten i djup sömn
ser jordbilden på mig med sitt stora öga
hon fängslar mig under allvarets ögonblick

jag  ser henne genom vaket öga
medan mörkrets furste 
tynger mina ögonlock under sin kappa.

Bakom hennes blåa iris
anar jag ett väsen på bettet
beredd till hjältedåd på egen arena

under sänkta ögonlock
hindrar hon blodflöden på känslig yta
hon täcker tiden med sitt monogram. 

Jag känner hennes styrka inom mig
och när mörkret skingras
ber ögon under andakt en stilla bön

för tiden som ännu är kvar
hörs en kvardröjande ton
när blodsprängda ögon öppnas
sköljer vattenfall bort min bild
i hennes...