En full vattenkanna står på diskbänken. Du är inte törstig men tar ut ett glas ur skåpet. Utan att veta varför sänker du glaset försiktigt i kannan så att det vilar halvt nedsänkt i vattnet utan att sjunka. Glaset flyter planlöst omkring på vattenytan som en obemannad eka.

Dagarna går. Men så, under beslutet att se ytterligare ett avsnitt av Greys anatomi eller köpa en till topp, bubblar känslan upp. Känslan av att någonting inte riktigt stämmer. Den skaver och skaver, låter dig inte vara ifred. Visst, impulsen är lätt att vifta bort. Du gör som du brukar, sjukanmäler dig, låser in dig på rummet ett par timmar eller åker på chartersemester till Thailand. Vad vet jag.

Men obehaget är kvar, så lätt blir du inte av med det den här gången. Innan du vet ordet av har känslan vuxit sig stor som en knytnäve och parkerat sig i bröstet. Det är nu mer än en diffus ängslan. Du börjar sakteliga inse att du inte kan rymma längre, du måste ta strid, trotsa din rädsla.

Så en natt tar du dig mod och lyssnar. Till en början en svag viskning, men med tiden ökar styrkan och du kan urskilja enstaka ord. Det irriterar dig att du inte kan identifiera vad det är. Men du fortsätter att lyssna, och till slut faller pusselbitarna på plats. Det är något världsomvälvande precis som du befarat. Orden bildar en fråga som du upprepar tyst för dig själv.

Du går in i köket. Gör om proceduren med glaset och kannan. Fyller kannan och ser glaset flyta runt. Du puttar till glaset så att det tar in vatten. Dina tankar spinner vidare. Frågor. Det tar aldrig slut. De sköljer över dig som om himlen öppnat sig. Du försöker desperat fånga tankedropparna i en fingerborr. Snabbt inser du att en större bunke behövs. Du kämpar tappert, men till slut orkar du inte längre. Det sista du ser innan allt blir svart är att glaset i kannan sjunkit till botten.

På diskbänken: en kanna, med vatten och inuti står glaset, du.