Flickan tittar upp i taket. Hon tittar ut över rummet och in i väggen bredvid sängen. Hon tittar på planscher över människans anatomi med tvetydigt blåa ögon. Hon tittar på den tjocka, feta mag-jävlen och vet allt som ryms innanför för mycket underhudsfett och för blek hud. Kort blond lugg som inte vill lägga sig ordentligt på pannan, hon har en virvel i pannan. Flickan tittar på korta, symmetriska, röda konstverk på för stora och för bleka lår. Skolsyster kallade de inte konstverk, hon kallade dem R.

"Thea, släck nu!" en mammaröst kommer från nedanför. Den tar ägen upp för branta trappor och upp på det gula loftet. In i Theas värld och öron.

"Visst! God natt, mamma!"

I Theas röst finns inte ett fel ljud, inte ett andetag taget vid fel tillfälle. Ingenting, nada, slitch som kan tala om för någon om våta kinder och gråtande, tvetydigt blåa ögon. Hon kan det här Thea. Hon kan det här med att ljuga.

Lie like you mean it.

Och det gör hon. Hon ljuger av hjärtans lust. Skrattar, ler och gör bort sig för de som behövs. De som är vänner. De som inte får veta något om svidande konstverk och för mycket underhudsfett.
Hon stänger tvetydigt blåa ögon och ostyrig lugg tycks lägga sig någorlunda till rätta. Och i en o-rolig sömn känner hon att i morgon. I morgon...

Kommer hon inte heller kunna berätta.