Maja hade alltid velat vara annorlunda. Inte följa strömmen, inte lyssna på allt som spelades på radion och inte fnittra tillgjort över idioter. Självklart var hon medveten om att hon, genom just den önskan, gick in i en annan norm. Men hon brydde sig inte.

Det var Maja som tjatade på folk att äta ordentligt, att orka slösa en tia på fukt. Det var Maja som glatt delade ut sina klädesplagg till andra som frös – ståendes i bara en t-tröja och till synes inte alls kall. Det var Maja som inte kröp upp bredvid någon under skräckfilmerna – hon satt ensam mitt på golvet och skrattade högt. Samtidigt var hon mycket väl medveten om att det var hon som var räddast och sammanlagt såg minst av filmen – hälften av skärmen var vanligtvist täckt av en kudde. Det var Maja som inte riktigt brydde sig om sig själv, utan satte alla andra framför sig själv. Gjorde bort sig och var lite klumpig – bara för att få se Antons sällsynta leende. Det var Maja som tog allas skit utan att ge någon av sin.

Maja ansåg sig inte vara vacker – Anton hade en annan åsikt. Och trots att Anton var ihop med Carmen var den Maja som nu satt med stängd mun, våta kinder och ögon riktade rakt in i solen var vacker. När Maja släppte hela sin roll av mamma och pajas var hon vacker både på in- och utsidan. Hennes osjälviska handlingar och rosaröda körsbärsmun var lite för vackert för att lämna någon oberörd. Men brydde sig Maja?

Nej.

Allt Maja brydde sig om var att hennes älskade vänner, alla var självklart så deprimerade, skulle klara av dagen, veckan, månaden, året. Utan sina vänner var Maja inte mer än ett tomt skal. Därför satte hon alla andra framför sig. Alltid. Till exempel hade hon rusat iväg till en kompis längre ned på gatan i pyjamas och med kräksjuka för att ta ett rakblad. Nämnd kompis hade skurit upp handleden med sagt rakblad.

Det var Maja som gråtandes övertalade Maria att komma ned från kanten, det var Maja som kastade sig på sin cykel och cyklade i tio minuter för att ta en burk med sömnpiller från Karl och det var Maja som förband Matildas uppskurna handleder.

Alla hennes vänner var skyldiga Maja livet, på ett eller annat sätt.
Men ingen märkte Majan som gömde sig bakom masken. Ingen märkte det förrän det nästan var för sent.

Maja ville inte ha hjälp, hon ville hjälpa. Maja ville inte läkas, hon ville läka. Maja ville inte tröstas, hon ville trösta. Maja ville att hennes vänner skulle leva och njuta. Eftersom, om de inte gjorde det. Varför skulle då hon det?