Jag satte mig ner för att skriva några rader...men det var som om orden bara tog slut...de fanns där...långt, långt borta...inlåsta bakom en tung blydörr...dörren har jag ingen nyckel till...sökte förgäves efter nyckeln...men fann den ej...kanske var den borta...kanske hade nån annan tagit den.

Min själ är mörk...den är dyster och sargad...ångesten kommer krypandes...den river sakta i mig...får mig att minnas...sånt som är farligt...sånt som jag gömt...vill inte minnas...vill vara som andra.

Vill vara fri...vill vara lycklig...vill vara allt det där som jag inte är...allt det där som alla andra är.

Vill vara glad...men glädjen är bortblåst.
Vill vara lycklig...men lyckan har vänt sin kos.
Vill vara positiv...men det negativa tar över.
Vill vara social...men stänger in mig i mitt skal.
Vill trivas här och nu...men vantrivs starkt.
Vill vara omtyckt...men känner mig hatad.
Vill vara alla till lags...men orkar inte.
Vill orka bry mig...men orken är slut.
Vill bli sedd...men låter mig inte ses.
Vill bli leva ett bra liv...men jag ger upp.

Allt går i slentrian...den ena dagen är den andra lik...inget händer...inget nytt i varje fall...inget som skulle kunna bryta denna onda cirkel...som jag sitter i...är som en ekorre i ett ekorrhjul...inget förändras...allt är bara samma, samma, SAMMA skit hela tiden...känns som om jag gräver en grop...i den borde jag ligga...slippa allt...less på allt...skiter i allt...ger upp.

Men samtidigt...tanken på att bara ge upp...den är inge rolig...den är så deffenetiv på något sätt...alltså är det inte...döden jag är ute efter heller.

Dödslängtan...visst finns den där...i varje fall ibland...den finns där i bakhuvudet...hela tiden...orkar jag leva såhär länge till...vet ej.