Gunilla föddes i en liten ordinär småstad, av ordinära föräldrar, i ett ordinärt hus, med kvadratisk tomt. med litet rakt staket runt.
Hon var enda barnet och fick egentligen namnet Gun. Men föräldrarna sa alltid Gun Lilla och någonstans på vägen och i ständig tungvrickning, blev det rätt och slätt Gunilla.
Detta kan man nog så här i efterhand, fundera stillsamt över, om detta inte var ett varsel, som bådade beklagansvärt, illavarslande illa.
Gunilla började dock i tidigt tonår söka det Stora. Det utanpå. Hennes intresse var minimalt för det lilla och det inuti.

En naturlig påföljd av detta, var att hon vårdade sitt yttre. Hon putsade sina långa naglar, som var dubbelt så långa som nageln själv, i timmar och smekte dem sedan med blodröd färg på pensel. Hon trutade sin mun och påförde sitt älskade blodröda läppstift, med säker och stadig hand, i svepande sensuell rörelse och avslutade sedan med, att munnen fördes samman i innerligt intensivt läppmöte, för att efter vidgas, som en glupande guldfisk. En putande kyss snuddade nästan spegeln. Hon la det ena benet graciöst över det andra och påförde, med ålande rörelser, sina alltid blodröda högklackade skor eller stövlar, medan hon lättsamt vickade på sina vrister.

En annan naturlig påföljd, av att hon sökte det Stora, var att hon i simon tid äntrade Storstaden.
Gunilla fick arbete som sekreterare på en advokatbyrå i Stockholm. Där, i denna värld spann hon trådar för något större.
På lördagarna gick Gunilla på Hamngatan och in på NK och hon drömde.
Hon slipade sitt manér. Hon rytmatisera sina höfter, lärde sig att luta höften på ett ben, lägga sitt huvud pikant på sned, blinka med ögonfransarna och lärde sig säga Åh med indragen luft.
Att säga Åh med djup inandning, utan att andas ut, tränade hon mycket på och var snart en Primadonna i konsten. Ååhhh sa hon och så drog hon in luft för ett helt akvarium, som inte sipprade eller släpptes ut eller ventilerades någonstans.

Gunilla förstod, att för att nå de större höjderna och inte bara drömma på lördagarna, måste hon ta sin framtid i egna händer. Hon sökte sin, till Kungliga Biblioteket på söndagarna, för att se om hon där kunde finna något Kungligt, att åskådliggöra sina naglar och läppar för.
Gunnar och Gunilla stötte ihop i den trånga raden, vid förgyllda böcker om kungliga rum.

Gunnar kom gående förbi, på väg från ett av de inre rummen och passerade Gunilla, som studerade andaktsfullt boken om kungliga möbler och som just i den stunden sa Ååhhh. Varje gång Gunilla sa Ååhhh så svällde hon, då hon inte åstadkom någon utandning. Gunnar klämdes upp mot böckerna och hölls fast av hennes stora barm, med benen sprattlande i luften. Han stirrade in i ett par blodröda läppar och såg blodröda naglar hålla i förgylld bok. När han i simon tid kom loss, hamnade han i halvfallande ställning på golvet, med hatten på svaj, byxorna tio centimeter ovanför skorna och kavajen på sniskan med bara en knapp knäppt. Han tog sig upp blodröd i ansiktet och genom hans läppar ljudade och frambringades ett stort Ååhhh.
I honom gick ett rus och han formligen rusade därifrån.

Gunnar var Gunillas raka motsats. Han hade i hela sitt liv vänt sig mot det Lilla, det inre rummet. Gunnar levde i ensamhet med sina siffror och bröt ner dem till det små. Han var molekylprofessor på Kungliga Vetenskapsakademin. Matematiken och fysiken var hans värld. Det utanför hade gått honom förbi. Gunnar var välbärgad utan världsliga behov.
Nu började dock en inre klocka pirra och spira i Gunnar och vid samma tid, nästa söndag stod han åter i Kungliga Biblioteket och sökte med ögonen efter Gunillas barm, hennes blodröda trutande läppar och långa blodröda naglar, som smekte kungliga sängar.
Han fann henne vid de förgyllda ryggarnas böcker. Han ställde sig försynt bredvid henne tog ut en bok bredvid, som även den handlade om kungliga sängar och han halvviskade generat fram, efter en blyg kompakt lång tystnad; ett plus ett blir två.
Efter detta stötte Gunilla och Gunnar samman varje söndag, med trutandes mun och blyghetens genans och sedan dröjde det inte länge, förrän deras sammanslagna lekamens bildade ett bo.

Gunillas Stora värld sammanfördes med Gunnars Lilla och ett plus ett blev två.
Tre blev det dock aldrig fast åren gick.
Gunilla tyckte ju inte om det Lilla och det Små. Gunnar däremot visste nämligen inte hur man gjorde, för att ett plus ett skulle bli tre.

Så gick åren och de levde förnöjda i det Lilla och det Stora.
På lördagarna gick de Hamngatan fram och på NK. Gunilla sa Ååhhh med en lång inandning utan utsläpp. Detta resulterade alltid i det lilla hos Gunnar, som tog fram sitt lilla bankkort.
Gunillas Ååhhh blev det stora i deras liv. Gunilla var helt övertygad om att det var grunden till lyckan och skulle aldrig våga sig på en ventilering.
Detta Ååhhh, utan utandning resulterade, bland annat i, en Djursholmsvilla, betjänt, kock, lokalhygienist, Kungliga möbler och Princesskläder samt tandhygienist.
Ett problem uppstod dock som båda förbisedde och som sedan fick förbises i gymytligt samförstånd. Gunilla svällde och svällde och svällde. Varje gång hon sa Ååhhh med lång inandning utan utandning blev hon större.
Gunilla var snart en Matrona med illröda naglar och illröda trutande läppar, med omfång på 222 kilo. Gunnar tyckte hon var vacker.

En lördag dock på NK vid ett utdraget Ååhhh, framför en förgylld teservis, kände Gunilla att indragningen resulterade i, ett lätt pysande utsläpp från den bakre regionen. Gunilla blev chockad och fruktansvärt förskräckt. För henne var det ett dåligt omen. Under de följande dagarna märkte hon att det pyste och pep till och från, hur mycket hon än knep.
Hon grubblade i vånda men en dag fann hon en lösning. Hon gick med tungfasta snabba steg, på högklackade höga skor, ner i vinkällaren, iförd med korvskruv i hand. Hon drog ur en lång tjock kork, ur en av Gunnars Skotska Whiskyflaskor och bar korken varsamt med sig upp i badrummet. Hon höll den mellan sina blodröda naglar, smorde den med sitt blodröda läppstift och ställde den ovanpå toalettsitsen, barlade sina skinkor, som blodröda naglar borrade sig in i, i fast grepp och särade dem åt. Sedan sänkte hon sig försiktigt ner över korken, till den satt ordentligt inne och ordentligt fast.

Så gick åter tiden i harmoni med det stora och långdragna indragna Ååhhh. Att hon inte kunde besöka det heliga, för avlastning, funderade hon inte så mycket på. Inte heller på att hon snart vägde 333 kilo där ingen våg kunde förslå.
Gunnar tänkte inte heller på det. Ska man vara ärlig, så hade han det sista åren, blivit lite disträ och hängav sig med åren, mer och mer åt det Lilla och kanske var det så att han inte såg det Stora och att Gunillas kroppshydda gick honom helt förbi. För honom hördes nog bara Ååhhh.

En dag dock, då många dagar travats på varandra och Gunilla satt på hennes och Gunnars enorma gemensamma säng och målade sina långa naglar, så brast en nagel sönder och Gunilla sa Ååhhh och glömde sig och utandning började slippra ut. Hon knep snabbt, hårt i reflex. Men det hjälpte inte. Stundens kemi framkallade implosion. Tjaaa-boong och korken for ut som en raket och studsade runt väggarna. Gunilla kände i sin kropp, ett annalkande vulkanutbrott och hon satt som paralyserad. Luften bara välde ut, som i en punkterad luftballong.
Snart lyfte hennes kroppshydda från sängen med urkraft och började följa efter korken, studsandes runt väggarna och upp och ner från golv till tak. Gunilla dog ganska ögonblicken.
Hon hann aldrig se, hur åratal av gödning, mylla och luft spruta ur henne, studsade runt väggar, som en smattrande startande månraket. Hon hann aldrig se eller förnimma, att när luften så småningom gått ur henne och innandömet slutligen tömts, hur hon sakta dalade och seglade ner och slutligen landade under sängen som ett sladdrigt hopskrynklat fläskkorvsskinn.

Gunnar som levde i det lilla saknade henne inte. Han märkte inte att hon försvann. Det enda lilla han la märke till, var bara ett faktum samma kväll. Att han snubblade över Gunillas omkullvälta nagellacksflaska som låg på golvet och att rummet minst sagt luktade prekärt. Han hade dock inte sina glasögon på sig och nästa dag bad han bara lokalhygienisten resolut städa ut rummet och sätta fönster på vädring.

Lokalhygienisten som var från Peru rynkade ögonbryn. Funderade på det Lilla och det Stora och landets konstigheter, som hon gästa, då hon med oförställd förvåning, åt illaluktande choklad på väggar och uppsopningen av något liknande enormt hoptorkat ballongkorvskin, insåg att hon icke riktigt förstod landets sedvänjor.
Hon ryckte på axlarna och struntade i eftertankens blanka blekhet och hällde förvärvet resolut i komposten.