Hur jag än gör

Kan jag inte

Gömma mig

Från det

Ofrånkomliga

Smärtans gap

Känslors uppdämpa vrede

Att vilja komma fram

Orkar inte mäktar inte med

Men ändå så lever jag med smärtan inuti och utanpå

Min kropp värker som min själ värker

Vreden börjar ryka åter igen

Arg på min far en känsla jag länge förträngt

Upphöjd på en pedistal var du min far

Idag börjar du falla nedåt i mina tankar om dig

Det känns fruktansvärt och hemskt

Du finns aldrig där för mig har jag märkt

Inte så som jag behövt dig endast pengar har du gett mig och praktiskt hjälp

Men aldrig någonsin du sagt att jag var bra på nått eller uppmuntrat mig om saken inte intresserat dig

Du skiter i om jag målar vackert skriver poesi som får medverka i böcker aldrig någonsin har du sagt vad glad jag blir för din skull eller vad duktig du är

I mitt hjärta detta gör så ont att du inte förmår se ens din egen dotter du bara vill att jag ska se dig du spelar bort pengar på tips och trav och vinner ibland du tränar som en galning och besatt, sen kan du dricka dina öl utan dåligt samvete ta whisky oftare än du behöver dricker fina viner för att inte stoltsera att du är en alkolist in i den högsta grad till förnekelsen grav

Aldrig har jag blivit sedd ser du inte hur jag skriker se mig hur jag ber om uppmärksamhet och bekräftelse

Vad ska jag göra för att du ska se mig ? jag är inte den dotter du ville ha en sjuk reumatiker och ätstörd och ledsen kvinna på 39 år som är sjukpensionär inget att skryta med

Jag är arg och ledsen på dig min far

Du tror att barnen klarar allt

Men ditt barn klarade inte allt

Jag är en jävla asfaltsblomma

Som har trängande behov

Att få blomma ut