Mullvad

 

Nu har våren äntrat Skåne.
Jag tittar ut genom mitt fönster och ser snödroppen stå och nicka.
Förväntan fyller mina lungor, då tiden randas, när jag får börja umgås med mina vänner blommorna. Gå ut i min stora fina trädgård och bli ett med den skånska myllan, rotandes i rabatter, påtandes, grävandes, gödslandes med näsan mot backen och leka mullvad, medan maskarna slinker mellan mina fingrar och skitiga naglar. Sedan kommer resultatet, bland annat genom alla blommande buskar, perenna, alla doftande rosor, kaprifol, blommande äppelträd, morötter i landet och skimrande plommon på träd.
Jag känner stor förtröstan över den ljuvliga tid, som väntar i mitt hertigdöme.

Jag tittar ut genom mitt fönster, en dag senare och ser att jag har en sjö över tomten, istället för min å, som rinner genom den. Snösmältningen har förorsakat total översvämning. Titta där borta flyter ett bord.
 
Idag vaknar jag och tittar ut genom mitt fönster och hoppas sjön krympt.
Jag gnuggar mina ögon och ramlar baklänges i förstumning och trampar på katten, som far iväg med ett ilsket förnärmat fräs. Min trädgård. Min vackre trädgård.
Den ser ut som alla dinosauries från förr, inkarnerat, vandrat över den i natta och använt den som toalett, för sina uttryckta avlämningshögar.
Jädrans mullvad, den har gått bärsärkagång över hela mitt rike. Flitig sak.
Jag har levt granne med mullvaden ända sedan jag flyttade till Österlen.  Alldeles i början av min flyttning hit, fångade grannarna en mullvad, i en fälla och jag fick se den. Så söt och så fruktansvärt len, när man klappa den. Pälsen var bland det mjukaste jag känt på någon gång. Inga ögon och fötter som skovlar. Mycket söt men död.
Jag bestämde att jag skulle leva i frid med denna söta varelse. Vi kunde dela på tomten. Mullvaden har dessutom massor av åkermark i min närhet.

Nu ser det dock ut som alla nedrans mullvadar i hela Skåne begett sig i lämmeltåg till just mig, tagit över och ödelagt trädgården totalt. Ingen fredlig delning alls.
Fanstyget har skovlat högar över hela tomten. Den är underminerad och imploderar. Naturkatastrof. Nu förklarar jag med omedelbar verkan, krig, på det bestämdaste.
Vill helst inte döda den i överensstämmelse med mina etiska tankar och pacifistiska principer, vilka tycks ha smittat av sig, även på min hund och mina katter. Men nu ska den faktiskt med handfasthet, förpassas till åkern eller ängen bredvid. Så nu har jag tagit mitt beslut, efter att jag gjorde ett tappert försök, att prata den tillrätta, då jag stack in mitt tryne i högen och hojta vänligt in i mullvadsgången, att nu gick han för långt och bad honom vänligt förflytta sig till åkern och detta bemöttes endast av total tystnad och ignorans, medan jag blev svart i hela ansiktet och nös kaskader av jord.

Sagt och gjort. Jag sätter mig vid datorn, för att hämta information och få olika tips på förpassning, uteslutande mord.
Efter diverse inhandling och förberedelser, går jag dagen efter, med munter energi till verket.

Jag började med att släpa ut vattenslangen, sätter ner den i hålet och vrider på vattnet. Ut kom en fontän av vatten i slutet av mullvadsgången, medan nya högar tornade upp åt andra hållet. Efter flera försök gav jag upp.
Nästa strategi är att jag hämtar ett dräneringsrör och sätter på avgasröret till bilen, sticker ner andra ändan i ett mullvadshål och startar bilen. Det slutliga resultatet blir att nya högar i nya riktningar tornar upp, medan bilen dör av brist på bensin och jag kommer att få cykla till närmsta bensinmack med en  bensindunk på styret.
Då går jag och hämtar hjorthornsoljan, som jag köpt på apoteket. Jag dränker in små trasor med denna fruktansvärt illaluktande olja och stoppar ner i hålen. Medan jag väntar sätter jag en klädnypa på näsan och börjar jag kratta trädgården och allt tovigt gräs på ängsdelen.

Då kommer Nisse Nilsson in på tomten. Nisse bor i den lilla by, jag bor strax utanför. Nisse Nilsson är byns största skvallerkärring. Hans nyfikenhet är omättlig.  Han har av alla sina grå fjädrar, gjort dem till spektra av färger och blivit en höna. En stor trind höna som pickar fram över byn. Folk i byn bryr sig dock inte och ser honom med godmodighet, då han både kacklar och kucklar, medan han vickar på sin rumpa, som far runt, under ruvande, på sina guldägg.
Nisse har alltid en grå smutsfläckad filthatt på sig, vinter som sommar. Nisse ställer sig bredvid mig sugandes på sin pipa och undrar; vad gör du? Det stinker ju över hela byn, säger han nyfiket. Jag redogör för situationen och han tittar nyfiket på sista mullvadshögen och innan mitt vrålande nej, nått fram, har han tagit spaden och snabbt drämt till och slagit ihjäl herr mullvad som stuckit upp sitt oseende ansikte ur högen.
Det blev begravning. Nisse lommar hem och jag går in för att äta lunch.


Jag går ut efter några timmar och ser att resultatet, som först varit sorgset uppmuntrande, var än mer nedslående. Det hade kommit fler mullvadar på den dödes begravning, än vad jägaren någonsin hunnit avverka. Det finns inte en kvadratmeter utan högar varken åt syd, nord, öster eller väst.
Nu får det vara nog tänkte jag och tog till min sista tilldrämmande motstrategi. Jag skulle gasa iväg dem. Alla på en gång. Jag tog fram dunken med kolsvala.
Varje mullvadshög grävdes upp och alla gångar fick en skvätt av dunkens innehåll. När vätskan förångades bildades en tung gas, vilken antogs söka sig ner i mullvadsrikets djupaste katakomber. Ingen skulle undkomma detta lömska försåt.
Under tiden gasen började göra sin verkan, där nere i underjorden, fortsatte jag kratta. Stanken från mullvadshögarna blev allt mer påträngande. Det luktade ruttna ägg. Hunden försvann med svansen mellan benen in i huset. Ångorna gjorde mig något vimmelkantig, så jag såg Nisse, som genom en dimma, när han åter kom instultande på tomten. Men tvi vale vad här stinker sa han. Nu luktar det ju över hela Österlen. Jag lutade mig drucket mot krattan och tittade in i hans pillemariska ögon, medan han tog fram tändstickan och tände pipan. Vad som sedan hände, har jag ett mycket dunkelt begrepp om men i början upplevde jag det som om jag var på väg mot himlen, för att därefter med rasande fart förpassas ner i graven eller snarare ett svavelosande helvete.

När jag fått bort de sista skovlarna mull ur ansiktet och kunde överblicka tomten, syntes den vara nyplöjd. Grästorvorna låg spridda över hela hustaket och Nisse var puts väck. Inte till synes någonstans men överst på skorstenskanten, svajade en ensam grå filthatt.
Sedan dess har jag aldrig sett till honom men mullvaden gör sig synlig i min kapitulation och har vunnit med ett noll.
Själv står jag inne och tittar sorgset ut genom mitt fönster.

 

Prosa (Novell) av Berit Robin Lagerholm
Läst 4338 gånger och applåderad av 19 personer
Utvald text
Publicerad 2009-03-08 20:14

Författaren Berit Robin Lagerholm gick bort 2013. Texterna finns kvar på poeter.se som ett minnesmärke på den avlidnes och/eller de anhörigas begäran.

Skriv ut
Spara som PDF

Anya Med ett bra flyt berättar du humoristiskt om ett dilemma jag inte känner till. Skulle själv vilja se en mullvad och gärna denna Nisse också om han inte försvunnit till ställen jag inte känner till. Du har ett rikt ordförråd. Lite kåseri över denna. 2011-02-25

aol tack för en mycket underhållande läsning, vilken kamp mot sorken i uderjorden, han somvar så len och gullig,, har du provat bensin, gubben gjorde så hemma, 2010-03-15

Ulf Lagerholm direkt tar jag till mig denna hejdlöst målande och leende skröna, självklart begriper jag ju att den dokumentära dosen ligger som grund här, att du sedan väver och broderar med halvsanningar och direkta lögner är ju varje god berättares mest effektiva verktyg, jag slås av scenerna där allsköns metoder sätts i verket för att få bukt med den prekära mullvadssituationen, det hela börjar med ett slags fredliga övertalningsförsök, detta strandar emellertid på att den bedjande ju befinner sig ovan jord och att den tilltänkta mottagarens position var ett par meter under densamma, därefter vidtas allsköns mått och steg som mer än allt annat för tanken till utrensning medelst försåtlighet, tillägnad mordisk list, icke heller detta visar sig föra saken framåt, tvärtom eskalerar problemet, granngrävlingar som fått nys om denna lek sluter upp, som om de inte önskade missa denna möjlighet att ha litt skoj mitt i den annars så enkelriktade vardagen, det är här Nisse, med en tought av byfånens aura kommer till undsättning, och det är också här jag tycker berättelsen visar upp sin allra starkaste sida, nämligen detta med att i den marginaliserade, den förbisedda själens skrymslen och vrår, ofta blommar en kunskap, en insikt om tingens ordning, på vilken varken illaluktande oljor, avgaser eller sprutande trädgårdsslangar har någon som helst inverkan, detta vapen kallas intuition, å den har ju sin födsloplats just i det djupare lagren, de skikt som icke äro tillgängliga för den som icke är beredd, eller tycker sig ha tid att fundera över tingens ordning och mysterier sammanfattningsvis är det den gurglande berättarglädjen, den, när allt kommer omkring, nära kontakten med det icke handfasta, det andliga, som präglar denna härliga text, tack för läsningen 2010-02-22

erkki Bravo! Kul skrivet! Detta leder muntert tankarna till hustruns problem, som hon med frustration och framgång för över på mig. När man äntligen besegrat rådjuren, med en massa nät och annat förfulande i trädgården, så kommer angreppen underifrån!!! Har sorkar, men de börjar fly min åkgräsklippare verkar det som. Men den tar 1 timme att starta. När kommer vildsvinen??? I så fall får man väl skaffa bull-dozer. Med elstart!! Skam den som ger sig! Eller så blundar man och drar man ut på sjön. Snart är det höst. Då slipper vi: Bottenmåla båten, klippa gräs, gräva i blomsterrabatter, mygg, knott, getingar, spindlar, mullvadar, sorkar, rådjur, nyfikna grannar, måla fönster, klippa häckar, solen i ögonen mm. Skönt va? Skomakare bliv vid din dator. 2009-04-15

Connie Ja herre gud vad de rackarna ställer till det. tack och lov har vi inte sett såna hos oss. Däremot hade jag köpt några säckar med fågerfrön som jag ställt på altanen nu i vinter. Jag tyckte det såg konstigt ut bland mina blomkrukor efter ett tag. Sen började det bildas högar med tomma skal i ett hörn. En natt hörde jag att det började knapra uppe på vinden. Så vi satte upp en fälla. Jag var olycklig, men vi måst ju få bort musen. Mycket riktigt, på morgonen satt det en mus i fällan. Likadant var det på altanen. men tror du att det slutade med det? Nej. naturligtvis hade vi lockat dit hela skogens möss! Vi höll på i ett par veckor, det var en hel hög med möss som fick sätta till livet. Jag ville ta dem levande, och släppa ut dom. Men lyckades inte få tag i såna burar. Min man påstod att de skulle komma tillbaka om vi släppte ut dom i skogen igen. Nu är det lugnt i huset igen. Men jag mår dåligt, de är ju så söta. 2009-03-19

Carola Zettergren ::):)hihihi..ojoj, vilka bestyr, jag vet att något som fungerar utmärkt är ättikssyra..mot både mullvadar, sork, ormar och dylikt!!! 2009-03-14

Jaseph Tack för en helt underbar läsupplevelse! 2009-03-11

Tina Q Vilken läcker skröna! :) 2009-03-10

Eaglemountains Så underbart kul att läsa, vilken berättarkonst Du besitter, tack för denna underbara berättelse, den fick min dag att gå från dyster till yster ...... fint formulerat i varje ord och mening .... 2009-03-10

systeringer Helt underbart roligt Bebbe! Jag älskar dina skåneberättelser, sanna som osanna. Bilder, massor av bilder! 2009-03-09

Syrsan Här visar du ännu ett prov på din fantastiska berättarkonst! Härligt underhållande!!! Applåder! 2009-03-09

Inkarasilas Ah, jag ser framför mig hur du berättar den här historien med ett dödallvarligt ansikte och viftande små sparvhänder på ett podium hos DIN TRÄDGÅRDS sista månadstidningsmöte och åhörarnas indignation över denna lömska påstådda blinda varelse med gångtunnlar över alla gräsmattors paradis av förlorade petuniors glans, ah fyj fan så skönt. Mordlysten Berit gasar bränner, vattnar och planerar som a killer on a MISSION! Skrattade otäckt högt i här i min skrubb på detta som kallas arbete, nice som fan! 2009-03-09

Fredrik P. Uj uj vilken mullvadshistoria! som får en att känna den skånska myllan in på bara kroppen. välfångad text om en ofångad fiende bland de rara djuren... går det inte att förebygga dess härjningar? 2009-03-09

Ingmar Hård Hur skulle vi stå ut utan humor. Humor är överlevnadskonst. Du kan förmedla den. 2009-03-09

Bodil Sandberg Här fick man sig ett godaste skratt på mörakvesten..du är så förbaskat skicklig på att förmedla bilderna och allt det dråpliga som de innefattar - helt j-a underbart.. inte för att det hör till saken..men mitt faderskap hette Nisse Nilsson varma applåder 2009-03-09

Göran P Rödholm Jag förstår din ambivalens gentemot de här små djuren. Vada i jord eller vada i ord, ganska lika oss egentligen, kanske även när det gäller det oseende. En skön betraktelse. 2009-03-08

Eva Langrath Applåd för denna underbara skröna. Eva 2009-03-08

Måna N. Berger Underbar skröna, stora applåder! Den var bäst! 2009-03-08