”Och jag såg en ny himmel och en ny jord...”
Kanske var evangelisten Johannes inte domedagsvisionär utan tillfrisknade från en psykisk åkomma när han skrev sin Uppenbarelsebok, för precis så känns det att komma ur borderlinekaoset. Andetagen är rena, det är sol under revbenen och strålarna tävlar med varandra för att komma först ut ur ögonen. Stegen är lätta och du skrattar ikapp med gräset längs sjön. Det finns ingenting du inte kan göra. Himlen är ingen begränsning, det finns tusentals möjligheter för dig att leva och ingenting, ingenting är värt att falla tillbaks för.

Det svarta må finnas kvar, men det går att kontrollera. Det går att få panikångest och ändå tänka att världen fortsätter snurra, att det kommer dagar när allt flyter, när hjärtat slår djupt och fast och dess slag blir takten för dina steg. Dina steg som tar dig vidare, bortåt, framåt, mot nya vidder och nya horisonter. I en värld där det äntligen finns plats för dig, där minnen byts mot möjligheter och vägen är din egen.

Lyckan över att fortfarande finnas till slår en bakom ögonlocken varje gång man vaknar. Den ristas i solglöd och är alldeles sann.
Och numera vet jag det.