Morgonen var löjligt vacker.
Lika vacker som natten varit svår.
Men detta faktum spolades bort av de eviga medelhavsvågornas luga möte med stranden.
Kanske natten varit en reaktion på den föregående, där han av en förfärande behagfull kvinnokraft, omgärdad av en värmande maskulin stolthet, förflyttats långt in i en fellinifilm.
Som ett mobilt blomsterbälte hade de svävat runt honom i en orkan av sensualitet så stark att den malt ned hans eventuellt erotiska tankar.
Allt hade nämligen varit så vackert. De hade varit så vackra. Ja, till och med luften hade varit så vacker. Oförglömligt vacker. Precis som denna ottas aura.
Fröjd var ordet. Fröjd, var nog ordet, egentligen. Jo, så var det. Fröjd var ordet.