Låter dagen komma till mig. Förra veckan sken solen rakt in i köket för första gången i år men idag är det jämngrått. På sätt och vis är det skönt. Vackert väder tvingar en att gå ut men en dag som den här skapar man själv. Alla toner - hur många blir det under en vanlig dag? De fyller mig, blandas med mina känslor, tills jag har svårt att avgöra vad som är jag och vad som bara är musik. En trött man ser på mig i spegeln. Hårtestarna däruppe försvinner snabbt men i öronen och näsan växer det desto mer. Nya rynkor runt munnen ger mig ett bistert utseende och upptäckten gör mig bistrare. Jag gillar inte blicken jag möter. Spegeln ljuger, men långsamt påverkar den mig, gör mig till den jag ser. Telefonerna är avstängda. Jag kollar dem senare, kanske, men nu låter jag tankarna komma som de vill. De som ringer är ändå inte de jag vill prata med. Jag har väntat på en systersjäl i fyrtio år men de enda som ringer är en arg exfru och panka ungar. Telefonen är ett sätt för andra att kontrollera mig. Få saker ger mig sån glädje nuförtiden som att öppna tvättmaskinen och konstatera att stinkande strumpor och trosor och tröjor har blivit doftande rena utan att jag behövt göra ett dugg. Under min livstid har maskinerna stadigt blivit bättre och musiken sämre. Städerna har blivit ljusare och tråkigare, människorna friskare och maten väldigt mycket roligare. Själv har jag blivit äldre. Jag har förnekat det men det kanske börjar bli dags att sluta försöka smita undan. Modern konst och modern musik intresserar mig mycket lite - fast varje år kommer det nya fantastiska romaner och filmer. Jag vattnar mina blommor. Jag tar mycket god tid på mig för det är en rit lika mycket som en syssla. När den är gjord skall dagen börja. Kanske är det därför jag skjuter upp den och drar ut på den så mycket som möjligt. Jag älskar den känslan, att ha en hel dag framför mig.