Ovetande sitter hon framför mig med röd jacka och läppglans. Den nyklippta luggen är jämn och fin. Kanske är vi lika unga. Hon är ovetande om att jag snart ska föreviga henne i skrift med hjälp av mina fingrar och internet. Att jag efter en timme dömt henne skrämmer mig och gör mig litet rädd för mig själv. Det är inte bra, tänker jag.

Till vänster sitter tre översittare. Vi är ganska lika, de och jag. Rutig skjorta och en netbook i knät. Enda skillnaden är att de är något, det är inte jag. Enda skillnaden är att de har svarta skor, jag har vita.

Framför mig sitter hon, vi ler utan att säga något. Vi pratar med hjälp av tystnaden. Ty den är starkare än ordet i stunden. Kärleken stavar aldrig fel och fastnar inte på ord. Där är vi lika, jag och kärleken.

Utanför fönstret passerar allt i Intercityfart. Kristaller har lagt sig överallt, inget kommer undan.

Jag läser en bok men tappar räkningen efter fem eller tio. Jag vet inte hur många gånger jag tvingats att läsa om sidan femtiosex när jag tittat på henne. När vi tittat på varandra. Hon är anledningen och den är kraftfull.

Hon bär samma färg som kärleken i dubbel bemärkelse när hon ler och blir generad. Hon vet inte att jag redan skrivit en kärleksförklaring för mitt inre som jag senare ska dela med mig. Kanske får hon aldrig läsa den.

Kanske får hon det.