A peek inside alla uppradade ord, jag når aldrig någon bottenDet här är på inget sätt någon fin dikt eller ens en text som ska försöka vara nåt och bli omtyckt och älskade precis så som jag gör varenda dag. Inte texter då, utan mig själv. Jälva egoist men fucking hell att det är synd om mig. Jag hoppas att någon kommer in med en pistol och skjuter mig. Bildligt eller bokstavligt, spelar ingen roll. Jag hoppas jag får bra beröm på min uppsats men hur svårt är det att se igenom en fasad. Sjukt mycket sprickor i min dessutom, men alla har nog med "sitt". Vad är det alla vanliga människor gråter hulkande och dunkar huvudet i golvet åt då? Vad får dem att klösa upp skinnet och blöda genom kläderna? Vad skiljer mig från dem?
Dagbok
av
PanicPicnic
Läst 480 gånger Publicerad 2009-03-16 13:42 |
PanicPicnic |