Alla som vill kan ta för sig av mig, ge mig ett värde och bjud bara lite över så kan aldrig ett nej vara rättfärdigat från min sida. Förvirring klär mig ungefär lika bra som den stukade handleden och spruckna underläppen jag vaknar med idag. Morgonljus som blir eftermiddagsljus och jag vill aldrig inse att snart är det dags att komma ifatt tankarna igen. Oundvikligt slutar det tillsist med bara de mest tragiska figurerna kvar. Ömsom speedade, ömsom däckade, skrikande, viskande, skrattande, gråtande, knullande, skärande, hatande, kärleksfulla, lömska jävla spillror som utåt sett inte skulle tas för annat än en i mängden.


En till. Sen hemväg, omväg, nutid med spaghettiben, i alldeles för höga klackar. Gradvis känner jag andetagen bli mer ansträngda för varje gång jag tvingar mig upp från asfalten jag bara störtar ner i hela tiden. Död mobil i väskan, döda ansikten omkring mig med fördömande blickar sådär kl 16 en lördagseftermiddag. Grus i såren, söndertrasad i alla meningar och så totalt jävla ensam trots alla som bryr sig i efterhand. Just då var jag ensam. Självvalt ensam, självförvållat ensam och självömkande. Ärligt vet jag inte hur lång tid det tog innan jag ramlade över en vän och rakt ner i hans säng fast jag själv bor i huset bredvid.

Jag behöver lämna över ansvaret till andra men jag gör det inte på riktigt innan kroppen totalt hindrar mig från något som helst tänkande eller agerande. Skönt. Ompysslad och oförmögen till annat än att låta allt försvinna för en stund. Det är vila för mig. Jag i hans säng och han ringandes samtal, tvättar av mitt blodiga ansikte, fixar suggrör så jag får i mig vatten, sätter ett bamseplåster på min arm, tar dit ännu en fin, oförstörd människa som bryr sig. Låter mig däcka utan att be om ursäkt. Låter mig strunta i att jag behöver sån misär för att äntligen kunna känna lugnet i mig själv. Tack. Det var i helhet en relativt normal helg med relativt mycket dramatik och kanske något mer bestående men än vanligtvis, fysiskt. Psykiskt är jag lika nedbruten som vanligt.