Mannen tittar på mig med druckna, små ögon. Han kliar sig i huvudet och skrattar åt mig med känslomässig distans, skrattar åt mina drömmar och njuter av sin egen alkoholism. Jag ler mot honom och säger "att leva ett liv i förnekelse slutar aldrig gott".

Jag läser i tidningen några veckor senare att mannen har tagit sitt liv, att han har försvunnit bort. Jag väger mina ord jag valde till honom, smakar på dem ett litet tag och vill spotta mig själv i ansiktet.

Jag ångrar mitt leende, ångrar min mondäna uppsyn som redan då skar honom i handlederna.

Sedan ångrar jag att jag ångrar mig innan gryningen försiktigt smeker min sommarklädda kropp där jag sitter på en gunga som någon har skrivit "kärlek" på.

Jag kan inte ta ansvar för alla.