Det är någonting som frigörs i bröstet när solens ljus slickar upp all melankoli från min sjukhusfärgade hud och fågelsång mejslar fram löften om ett felfritt välbehag.
Som en spikrak snedtripp,
penetreras mitt väsen av den vaknaste berusningen du kan tänka dig.
Med ett saligt kittlande, ett leende utan läppar målas i starka färger under min hud och över hela mitt synfält.
Här. Samtiden.
Nuet, det absoluta klimax som inte längre glider mej ur fingrarna när det förflyttas framåt.
Jag finner mig själv mer närvarande i existensens ljuvlighet än vad jag någonsin innan varit.
En fridfull extas masserar mjukt själens ömma punkter med en lyhörd hand. Acceptans för varenda felsteg jag någonsin tagit välkomnas med en vision om en underbarare framtid.
Här, när njutningsstegringen känns evig, dalarna i mitt livs dramaturgikurva fiktiva och tillfredställelsen passiv på ett aldrig så frenetiskt intensivt sätt, det är här meningen med att finnas till planteras i tidens jord av möjligheter. Låt den växa.