Mandalavärlden...fortsätter....



Anna är Malins kusin, hon är två år äldre än oss. Hon är en sån där typ... inne tjej. Hon har massvis med vänner samt är super populär ibland skolans alla killar.
-ja det är väl klart, hennes föräldrar åkte till Mallorca i går, du vet när katten är borta då dansar råttorna på bordet, sa Malin i all hast, Och fortsatte... Jag skall se till att hon även bjuder Jesper och Julle, dom har säkert inget i mot en liten fest.
De bestämde att dom skulle höras av lite senare på dagen varpå Elna gick ut till sin cykel och hojade hemåt igen. Resterande del utav lördagen tillbringade Elna tillsammans med sin mormor, för att inte bli drömsk och påmind utav honom. Hon påminde sig själv, som sagt inga fler resor. Det första Elna och hennes mormor bestämde sig för att göra var att ta bilen och åka till Andersson i trädgårdshallen. Mormor tyckte att det var dags att bättra på sina rabatter, och det var verkligen på tiden tyckte Elna som även hon var intresserad utav trädgårdsarbete. Mormor köpte en låda röda pelargoner samt ett par yviga lila astrar. Elna tyckte att hon hellre borde blanda med någon gul blomma, för röd kombinerat med gult var den vackraste kombinationen tyckte hon men mormor hade en bestämd egen åsikt så de blev som hon själv ville. Sedan var det dags för en liten rundad tur bland den lilla stadens små Boutiqer, då Elna kände att det var dags att köpa något nytt att sätta på sig för den stundande festen. En vit singoalla top och ett par vita linne byxor. på eftermiddagen hjälptes Elna och mormor åt med planteringen utav de nyinköpta blommorna och när arbetet var klart var de båda mäkta stolta. Som alltid när man väntade på något trevligt tycktes timmarna släpa sig fram, men så äntligen stod Elna fest fixad utanför Malins dörr för andra gången denna dag.
- Woaw, Gud vad du är snygg! Jesper kommer att falla som en fura. Det var det första Malin vräkte ur sig när hon fick syn på Elna. Elna tyckte även hon att hon hade lyckats ganska bra med sig själv, för en gång skull. Med de nya kläderna och det mörks håret uppsatt i en lös knut tyckte hon själv att hon var ganska söt. Elna ville inte vara sämre med att uttrycka att även malin var jätte fin.
- Du är skit snygg som alltid, är kjolen ny?
- Nix fick låna den utav syrran, cool va.
Egentligen kunde inte Elna förstå varför inte Malin hade någon kille, hon såg bättre ut än de flesta andra. Visst hade hon varit intresserad utav ett par stycken det senaste året men det hade inte blivit något långvarigt med någon utav dem. Malin var Elnas raka motsats hon var lång säkert en och sjuttio, kropp som en fotomodell och ögonen var stora och blå, håret var blont och sträckte sig ända ned till midjan. Till skillnad i mot henne själv som var en och sextio över markytan och med ett nästan svart hår i och för sig ganska långt men inte så långt som Malins, och med grön bruna ögon såg hon sig själv som ganska alldaglig. När klockan blev åtta tog de sina cyklar och trampade på den kilometer långa sträckan som det var hem till Anna. Annas föräldrar var rika, det hade Malin berättat det var därför de hade råd att bo i en utav de flottaste kåkarna i stan. En riktig lyxvilla, byggd av vit tegel och i alla tänkbara vinklar. Balkonger och verandor i alla vädersträck. Huset bestod av fyra våningar fast egentligen så blev det ju sex om man räknade med den inredda källaren samt vinden, ansåg Elna. Det var första gången Elna var hembjuden till Anna nu skulle hon äntligen få beskåda huset i från insidan. Tidigare hade hon endast imponerats ifrån utsidan. Det var Anna själv som tog imot dem i entren, för det kunde man verkligen kalla deras ingång. hon serverade dem en varsin välkomstdrink, som Elna misstänkte kom i från hennes pappas barskåp. Varmt välkomna! Ni kan väl mingla lite, jag själv måste titta till de andra gästerna men behöver ni påfyllning utav bålen så är det självservering ute i köket. med dessa ord sagda vände hon om ut till de andra. Malin och jag tittade på varandra och på våra glas det var inte många gånger som vi druckit sprit. jag bad Malin om en liten guidad tur eftersom värdinnan själv inte hade tid. Oj vad jag blev imponerad det enorma köket var troligen lika stort som hela bottenvåningen hemma hos mormor. Kökets inredning gick helt i stål, spisen stod placerad mitt i rummet en rundad arbetsbänk löpte kring spisens högra sida. i från taket hängde alla kökets behövligheter så som karotter, slevar, stekpannor m.m allt i putsad stål. Framför det enorma fönstret som vätte från golv till tak stod en köksgrupp innefattande tolv platser fast familjen bara bestod av fyra medlemmar, Elna undrade varför men brydde sig inte om för att fråga.

Malin tog Elna i armen och föste henne vidare till allrummet hon formligen häpnades utav rummets yta, säkerligen minst fyrtio kvadratmeter. Hur hade folk råd att bo så här? Det var för Elna en gåta.
Elna tänkte på sin gamla mormor att denne förmodligen skulle ha svimmat utav all denna skönhet.
Två stora soffgrupper varav båda i brun mocka den ene gruppen var möblerad framför två skjutdörrar i glas även dessa sträckte sig från golv till tak. Därifrån kunde man gå ut på en utav de otaliga verandor och vilken veranda säkerligen lika stor som hala mormors trädgård, med en helt underbar havsutsikt.
Det var första gången Elna hade varit hemma hos någon med en sådan överdriven lyx. Malin som hade varit där hur många gånger som helst tyckte inte att det var lika imponerande. Allrummets inredning innefattade allt i från Afrikanska statyetter, piedestaler i renaste marmor en stor vit flygel med tillhörande pall klädd i röd sammet benjaminfikusar lika stora som mormors plommonträd paraderade utefter de enorma väggarna. Elna tänkte att i den här miljön kan det inte bli annat än en lyckad fest. Så var Anna åter tillbaks till oss.
- Hur har ni det? Har ni inte fyllt på era glas ännu, kom så skall jag ordna den saken. Så var vi tillbaks i köket igen och Anna tog våra glas och fyllde på enda upp till kanten. Vad jag förstod så hade hon nog druckit ganska mycket i från bålen redan.
- Nå hur tycker ni att det verkar då, tror ni att ni kommer att få roligt här i kväll? Frågade Anna om än något otydligt. men jag var inte sen med att svara,
- Självklart vi kommer att få jätte kul, eller hur Malin? Elna petade henne lätt i sidan.
Varpå Malin instämde, att visst skulle de få det.
Anna bad oss följa med ut till de andra så att hon kunde presentera oss för de som hade kommit. Vi tog våra något överfyllda glas och gick med henne till de andra. Det var juöia & Robert det starkaste paret i deras vänskapskrets dom hade hängt ihop i fyra år sedan dom var tretton, jag avundas dom i smyg. Angelica med de stora brösten, Marie, Linda, Ruben, Anton och så några fler som jag inte la på minnet. Alla var några år äldre än mig och Malin. Jesper och Julle såg jag inte till var inte lika säker som Malin på att de tänkte komma. Varken jag eller Malin var särskilt vana vid alkohol det var inte många gånger som vi hade druckit förutom ett glas vin till middagen hemma hos Malin. Vi letade upp en ledig plats för att sätta oss ned en stund för det behövdes, alkoholen hade redan satt sina spår i mina ben. Bestämde mig för att ta det lite försiktigt med den drycken under resten utav kvällen. Omkring klockan tio dök Jesper och Julle upp då var festen redan i full gång. Musiken spelades och den stora villan uppfattades inte riktigt lika stor längre. Det var folk överallt som pratade dansade eller hånglade. Malin flirtade glatt med Julle och han verkade inte särskillt sur över det. Det kändes ganska naturligt att jag tydde mig till Jesper de andra var ju några år äldre än oss. Vi gick ut på verandan för att överhuvudtaget kunna tala med varandra, musiken spelades så högt så att inomhus kunde man inte höra vad den andra sa. Vi slog oss ned i den blårandiga hammocken, Jesper satte sig ganska nära intill mig och just då tyckte jag att det var ganska mysigt. Kom på mig själv med att jag tyckte det var lättsamt och skönt att tala med Jesper, han var kanske inte så tokig ändå. Det var när han lutade sig i mot mig och kysste mig samtidigt som hans hand kramade om mitt bröst som jag förstod att jag var ganska så berusad. Vad var det jag sysslade med? Herre gud, jag har ju precis lärt känna killen. Jag försökte skjuta honom i från mig men han var inte lika villig att dra sig ur jag bad honom att lägga av att lugna ner sig men inget lyssnade han till. På något sjukt vis verkade det bara göra honom mer upphetsad. Släpp mig! Skrek jag samtidigt som jag kände att paniken började stegra inom mig. På något vis fick jag kraft att knuffa bort honom, han slog i golvet med en rejäl duns. Det var då jag för första gången såg honom, det var han. Närvaron som jag bara hade känt tidigare, där stod hanlängst bort på verandan och iakttog allt som hänt mellan mig och Jesper. Jag formligen flög upp i från hammocken och förbi Jesper som endast satt i en liten hög och tyckte synd om sig själv. Han var borta, lika fort som jag upptäckt honom hade jag åter förlorat honom. Jag gick fram till platsen där han hade stått... blickade ut i trädgården, men han var borta. Allt var föresten borta, det lilla jag tycktes känna för Jesper det kändes bara avskyvärt, all feststämning var borta och jag ville bara hem. Jesper bad mig stanna men jag gick bara förbi honom, låtsades inte höra hans ynkliga vädjan. Gick för att leta reda på Malin det var näst intill en omöjlighet men till sist hittade jag henne... på övervåningen i Annas föräldrars sovrum. Naken omslingrad tillsammans med Julle, det var rejält pinsamt att behöva störa men samtidigt ville jag ju meddela henne om att jag tänkte gå. Malin och sin sida tycktes inte alls generas när hon utbrast...
- Vad du ser skärrad ut då, har du aldrig sett ett kärlekspar förut?
- Du är full Malin, ville bara säga att jag går hem nu har inte särskillt kul längre.
- Gud vad du är tråkig, men gå du... jag tänker inte hindra dig. Jag ringer dig i morgon stäng dörren efter dig är du gullig. Elna gjorde som hon blev tillsagd men utan att säga hejdå. Tårarna brände bakom ögonlocken och hon viste inte hur hon skulle ta sig därifrån fort nog men när hon väl satt på cykeln strömmade tårarna över hela ansiktet. Malin och hon som alltid kunnat prata med varandra och helt plötsligt kände sig Elna som världens ensammaste, igen. Hon grät hela vägen hem och tänkte på vad det var som egentligen hade hänt. Vist hade hon varit lite berusad men hon var helt säker på sin syn, hon hade verkligen sett honom. Hon undrade varför han hade visat sig just då eller var det kanske så att han var med hela tiden men att det bara var hon som kunde se honom under vissa stunder eller rättare sagt under vissa känslotillfällen? Varför i annat fall hade han gått när hon så gärna velat att han skulle ha stannat.
Väl hemma låg både mormor och morfar och sov det hörde inte till vanligheterna för mormor brukade aldrig kunna somna förens Elna var hemma. Men den här natten var Elna tacksam över att de äldre inte var vakna de hade inte blivit glada över att tfäffa henne i hennes tillstånd, det var hon alldeles säker på. Hon tassade försiktigt upp på sitt rum klädde av sig och vek ihop kläderna och hängde dom prydligt över gungstolen. Hon kröp ned i sin varma säng och funderade på han, han som haft så bråttom. Försökte minnas hur han hade sett ut, lång och ganska smal fast bred över axlarna, håret hade varit mörkt ja nästan svart som hennes egen hårfärg. Om hon inte hade sett fel så var nog ögonen mörka också, fast det kunde ju lura sig pga mörkret. Fast nu började hon tvivla på sin egen syn, hade hon kanske inbillat sig alltsamman hon hade ju inte varit direkt nykter i den stunden. Ja ja jag får försöka ta mig en liten resa i morgon och hoppas på att jag har bättre tur då, men de tänkte hon inte berätta något om för Malin. Straxt därpå var hon i drömmarnasland.

Arvid gick fram till Elnas säng böjde sig ned och strök henne över håret, det var lent och mjukt. Han var inte rädd för att hon skulle vakna för han kände tydligt hur hårt hon sov, han skulle nog få ruska om henne rejält om han ville få liv i henne. Han tog mod till sig och satte sig ned på sängkanten... din lilla toka se så fel det kan bli när man dricker sprit. Han lät sin hand försiktigt smeka hennes bara arm, kände hennes lena hud imot sina fingrar han sökte sig vidare ned till hennes hand och slöt sin om hennes. Känslan som värmde i hans själ var enorm och han försökte erinra sig om när han någonsin tidigare känt en sådan värme tillsammans med någon annan men kunde inte minnas att någon väckt en sådan samhörighet med honom så som Elna gjorde. Elna en jorda själ, han viste allt för väl att det aldrig skulle gå för sig. högste staben skulle aldrig acceptera ett förhållande i mellan en osalig som han själv och en jord själ som Elna. Vad skulle han ta sig till? Varför kände han som han gjorde för henne om det ändå aldig kunde bli dom.
Han funderade och kom fram till att han skulle vända sig en utav ärkeänglarna, bestämde sig för att fråga Metatron eller Raguel kanske kunde någon utav dem hjälpa honom ur sin situation. Metatron för sin vida inblick kring allt som sker samt för sin vilja att förverkliga män och kvinnors viljor, han borde kunna ge en vink om vilken väg som bör följas. Raguel även han en vägledare samt en ängel som förstår sig på orättvisa. På ett mycket starkt vis kände Arvid att han blivit fel behandlad men förmådde sig inte att erinras över vad. Arvid kände sig både trött och förvirrad och tänkte att det inte kunde vara så farligt om han lade sig på täcket bredvid Elna, bara vila en liten stund. Det blev den sista tanken i hans sfäriska liv innan han låg i djup sömn.

Några timmar senare var det Elnas tur att stå vid sängkanten om än mycket mer högljudd än vad Arvid hade varit.
- Och vad i hela fridens namn gör du här, och i min säng till på köpet... har du ingen skam i kroppen?
Arvid fick god lust att krypa ur skinnet, han viste inte om han skulle tänka sig iväg eller bara dra täcket över huvudet. Det blev det sistnämnda samtidigt som han upprepade förlåt förlåt förlåt, så pass många gånger tills han hörde Elna säga...
- Det är okej och faktiskt är jag ganska glad att du är här om än inte att finna dig i min säng men att äntligen få bekräftelse på mina känningar och syner. Trodde för en kort stund att jag höll på att förlora förståndet. Jag såg dig igår hemma hos Anna på veranda, varför hade du så bråttom i väg? Jag ville prata med dig.
Arvid små log lite skamset ville helst inte erkänna att han var blyg och rent av rädd, inte bara rädd för Elna utan för hela situationen. Tog så modet till sig och sa...
- Jo Elna jag såg att du såg mig i går, tidigare när du bara har känt av mig har du liksom bara tittat rakt igenom mig men igår såg du rakt på mig. Jag har bara väntat på den här dagen att du inte bara ska känna utav mig utan även se mig jag har haft det på känn länge att det bara varit en tids fråga innan du skulle få din astrala syn igen. Jag såg dig på Videvägen häromdagen men så fick du plötsligt så bråttom i väg och ärligt talat så blev jag ganska glad för det just då. Vad var det som fick dig att gå tillbaks? på sätt och vis fick jag för mig att det var mig du letade efter, eller har jag fel?
Elna skrattade till lite...
- Nej du har inte fel inte alls jag letade efter dig för jag viste att du fanns men eftersom jag inte kunnat se dig men allt som oftast kännt dig så var jag fast besluten att söka upp dig. Om än inte i astralvärlden, jag viste inte att jag hade kvar gåvan att ge mig ut på resor men det har jag uppenbarligen.
- Vad jag inte kan förstå är vad du gör här hos mig? Inte just nu utan alla andra gånger som du varit här, för det är väl inte ditt första besök här på mitt rum?
- Jag skall försöka berätta för dig Elna eller rättare sagt försöka minnas exakt när det var.
Det var för lite mer än ett år sedan innan din pappa kom i från den Mandala världen för att hämta din mamma. Det är i från den tiden jag minns, inga klara minnen men oerhört starka känslor, känslor som är starka kring dig Elna. Efter att du tagit farväl utav dina föräldrar och slutat att besöka min värld kände jag mig tvungen att bege mig till dig. Jag vet inte varför men jag kunde inte existera utan mina påhälsningar hos dig. Det senaste året har jag varit hos dig flera gånger varje dag men det är inte förs den senaste veckan som du har gett några som helst tecken på att du en gång varit en del ute i den astrala världen. Jag blev så glad Elna när du första gången du visade tecken på att du kände mig även fast du uppenbarligen inte såg mig. Du gav mig hopp Elna fast jag vet inte av vad, vet du?
Elna förstod hans längtan för hon kände likadant, en samhörighet i mellan dom två. Det senaste året hade hon knappast tänkt på tiden i astral världen, hon ville glömma, det var så hon hade känt det. Det hade inte funnits mer att hämta i den världen då hennes mamma inte längre fanns där, det hade varit dags att blicka framåt och att leva livet så som alla andra här på jorden, det var så mormor hade sagt.
-Men Arvid jag har hela tiden gått med en längtan fast inte vetat att det var efter dig men det vet jag nu... Åh Arvid!
Elna slängde sig ned på sängen bredvid Arvid och borrade ansiktet i kudden medans tårarna strömmade fram. Arvid la armen omkring henne och försökte trösta henne så gått det gick.
Vad ska vi ta oss till Arvid, vad ska vi göra?
Arvid tog till orda...
- Jag har tänkt en hel del men vi måste vara försiktiga, dumt att sätta sig upp i mot högste staben i onödan. Du som jag vet att man får ta konsekvenserna för sina handlingar.
Jo då elna viste allt för väl att i astral världen följde man dess oskrivna lagar oavsett hur gärna man ville springa om tiden antingen bakåt eller framåt så var det bara att vänta tills ärkeänglarna tillsammans med högste staben kommit fram till ett gemensamt beslut. Och det var ingen ide att sätta sig imot för då kunde man bli sänd till den passiva världen och hade man en gång hamnat där kunde väntan på en ny återfödelse till jorden bli oändligt lång, och det var det ingen som ville.
- Men Arvid, hur kan det komma sig att du endast är en osalig, hur länge har du gått i väntan?
- Jag vet inte riktigt Elna, mitt minne sviktar som sagt men jag vet att jag borde ha fått ett nytt jorde liv för länge sedan eller en plats i den Mandala världen. Men när jag tagit upp den saken med ärkeänglarna har dom bara skjutit saken åt sidan, och menat att min tid är kommen inom sinom tid. lova mig elna att du är rädd om dig och det liv du har. Jorde livet är till skillnad i mot många andra liv helt underbart.
FORTS.....Följer.................