Nu ska jag berätta vad som hänt mig här på Poeter.se, så att inte andra drabbas på samma förödande sätt, som jag gjort en tid.
Jag har för ett tag sedan, inom loppet av samma dag, råkat ut för tre svindlande tragedier, som omformat resten av hela mitt liv. Två av dem går väl att med friskt mod och tillförsikt att överleva men den tredje är enbart sugande tröstlös.


Jag har en nära vän här på Poeter.se. Vi fann varandra direkt vid första tangentkastet. Känslan av, att vi tycker, tänker och tror, inom samma sfär, är ytterst påtaglig. Poeter-Vänner är alltid trevligt, förutom att jag har en Käraste sedan fyrtiofyra år tillbaka, två katter och så Truls förstås, hunden, men han är bara åtta år. Känslan av att min Poetervän och jag har känt varandra i sekel är närgången.

Vi har träffats IRL också. Vid våra förkroppsligande av varandra, blir det aldrig någon besvikelse.
Sist när vi träffades i fördjupning och breddning över en kopp kaffe, min betagande finstämda vän och jag, var det dock en sak, som solkade bägaren och som efter mötet suttit där, som en liten flis, av en tändsticka under nageln. Det var en sak hon sa. Hade jag varit vaksam hade jag dragit öronen åt mig alla redan då, men jag var väl bländad och sensommarnatten var ljum.
Jag hade nämligen min käraste med mig. Jag har aldrig gått någonstans utan honom. Han har alltid följt mig i vått och torrt, i dimma och glöd.
När vi småpratat en stund, sa jag att jag hoppades att det inte gjorde något, att min käraste var med på sammanträffandet. Han hade hela tiden suttit tyst och försynt. Hon kastade en kort, mycket nedlåtande blick på honom och sa mjukt med en ton som var full av isande förakt; ”sådana där slutade jag att hållas med för länge sedan”. De förtär. Så åter en föraktfull blick på honom, för att sedan totalt ignorera honom, resten av den återstående tiden, vi gav varandra. Jag blev lite handfallen och la in en protest, om att han var min bästa vän, vilket möttes med ytterligare förakt och kommentaren; ” du har väl vänner så det räcker”. Men denna fantastiska kvinna, fick mig snart engagerad i vårt samtal igen, så tiden flöt åter på och timmarna av vår samvaro, gick med rasande fart. Min käraste satt dock mycket tyst resten av tiden. Det var nog bara jag som kände hur han glödde invärtes.

Efter detta vårt möte, har vi hela tiden haft nära och mångrik kontakt. Vi läser t.o.m. varandras tankar och lägger in dem åt varandra på Poeter.
För min käraste dock, existerar hon inte för, sedan dess och inte han för henne heller, för den delen, vilket är mycket märkbart.

För mig existerar han dock i allra högsta grad.
Jag älskar honom innerligt. Han är min bästa vän. Jag är aldrig ensam med honom, vid min sida. Årligen. Dagligen. Timmligen.
Ofta tar jag honom varsamt mellan mina händer, rullar honom sakta fram och tillbaka, denna min jämna pulserande lilla Kabanoss. Fram och tillbaka för att sedan sänka mina läppar över honom, ta ut tungan och dra en jämn mjuk följsam, vibrerande slick, längst hela honom. Sedan sticker jag in honom i mig, mellan mina fylliga läppar och suger. Extatiskt.  Av vällust. Avkopplande.

Men plötsligt nu för ett tag sedan ryktes mattan under mina fötter och elden slapp lös.
Samma dag åstadkom, hon, min Poetervän, mig tre stora tragedier. Så nu vill jag varna alla. Lita aldrig på en Poeter-Vän.

På en och samma dag, gjorde hon så att jag skaka av hunger, gav mig ett virus och snodde min käraste, som hon red till vansinne och tog livet av, genom hårdhänt manipulativ handfast press. Han slocknade bara. Någon form av infarkt, så jag har varit på begravning. Nu sätter jag rosor på hans grav.

Hur kunde detta ske undrar ni. Det gör jag också. Jag ska berätta om inte annat för att varna andra.

Som jag tidigare nämnt, har vi intensiv mejlkontakt. En dag höll jag på att arbeta ute i trädgården, så när jag kom in lite frusen på kvällskvisten, gjorde jag eld i spisen och värmde upp lite mat. Så gick jag in på Poeter.se. Precis när jag gick in här för att mejla henne låg det ett mejl från henne i min inkorg. Hon berättade att hon var sjuk. Mycket förkyld, hög feber och hosta och sedan utläggning, om den och medicinering. Så nös hon över hela dataskärmen och hosta rakt in i datorn.
När jag satt och läste hennes mejl började mina näsborrar darra. Snart var de igenfyllda av stanken av vidbränt. Vidbränd mat. Jag kastade mig upp. Jag hade glömt min mat på spisen. Hela köket var rökfyllt och i kastrullen låg, en svart illaluktande sörja. Den kvällen gick jag och la mig med knorrande mage.
Nästa dag vaknade jag genomförkyld med feber och ihållande hosta. Hon hade smittat mig. Överfört sitt virus. Hostat mig rakt i ansiktet.
Det gick ju att överleva men att hon sedan tog livet av min sambo kan jag ej förlåta henne.

Hon hade sedan en tid smugit in telepatiska, flygande åsikter och synpunkter om honom i alla sina utsagor. Tro det eller ej men datorn är ett utmärkt instrument för succséfull telepati. Man kan, har jag hört skydda sig med något slaggs filter över skärmen men eftersom jag inte har tillgång till det, försökte jag med en tjock gammal yllefilt, som omdraperade men det gick inte alls. Försökte med att lägga den över mitt huvud, istället för skärmen, vilket inte heller fungerade så bra, utan det spred enbart mörkerseende, otymplighet och en illa tillskansad lukt. Nu är min enda utväg, att gå på intuition, med mina Poeter-Vänner på skärmen och det lyckas för det mesta ganska bra, eftersom det stimulerar mitt sjätte sinne men i ovan nämnda fall, kan jag inte annat göra, än att inse, att här misslyckades jag, totalt, till min förtret.
För att återgå till ämnet. Min käraste nerklassades systematiskt, totalt till ett värde av torrt fnöske. Han luktade illa, eller rättare sagt, stank. Han var oljig, dyr i drift, frångav sig obehagliga ljud från bakpartiet och ovanpartiet. Ibland fräsande bomber, ibland smygande illaluktande, slingrandes smygisar. Han förtär dig menade hon. Äter och slukar dig inifrån. Diskar aldrig eller tar aldrig fram dammsugaren eller bär ut soporna.
Han är bara en belastning. Vad ska du med honom till, orera hon.

Nu blev det plötsligt så, den dag då hon besmittade mig med sitt virus, som resulterade i något liknande kikhosta, att plötsligt utan föraning, hade hennes gnagande manipulerande tankar, fäst och slagit rot i mig, utan min medvetna vakna vetskap. När jag satt där och snorade mellan hostattackerna, började jag uppleva honom smått irriterande, för första gången på fyrtiofyra år. Han luktade faktiskt något, rent bedrövligt illa. Han lämnade mig inte ifred en sekund och ville ständigt vara i centrum. Han var faktiskt dyr i drift. Han kunde inte ens koka en kopp honungstée eller uppoffra sig i någon minsta mån för mig. Ett totalego.
Plötsligt fylldes jag av uppslukande vämjelse för honom och upplyste honom om, att nu var det slut.
Tjaaabong. Finito. Adjö. Stick och brinn ditt äckel och slätrakade avskum. För mig är du död sa jag och slängde burdust ut honom genom dörren. Han tog några raglande steg ner för trappan, snubbla, rulla runt och sedan segnade han ner, i en regnvattentunna, runt husknuten med huvudet före och dog knall och fall, av kylan, vätan och chocken. Alla livsgnistor slocknade inom loppet av några sekunder och infarkten var ett faktum.

Så nu sitter jag här ensam och nyser, klättrar ibland på väggarna men så tar jag mig samman och tänker: Ja livet har säkert något nytt att ge och trivs ganska bra, utan min stinkande, ekonomitörstande, förtärande Tjäresta. Så nu är det bara jag och Truls och katterna.

Men akta er för så kallade Poeter-Vänner. De kan ställa till med mer än vad man anar och när man minst anar.