Ja, känslor som är i ens inre kan göra så att man ser tillvaron på ett annat sätt. Innan våren trädde in, under vinter tänkte jag såhär om våren:

 Poesi gör sig oftast bäst i och med att magen är mätt och man så belåtet över en kopp kaffe kan avnjuta ett alster på, låt oss säga poeter.se

Poesi gör sig inte så bra då man oroar sig ifall månadens räkning skall betalas, för att man är uppsagd. Ifall man som förälder har råd att skicka sitt barn med de andra på vårutflykten nästa fredag. Eller om man fortfarande får byta bostaden och sänka sin standard från en trea till en etta.
Poesi gagnar ett sinne som inte behöver tänka på att jaga reapriser och undrar ifall de tre barnen gillar blodpudding tre dagar efter varandra till middag.

Poesi kan verka överflödig för den bostadslöse som ändå får dofta på blommor, men på ett sätt som inte var avsett. I parken till lexempelvis, under syrenbärsbusken där liljekonvaljerna blommar. Solen med sina strålar färgar inte en människa vars bekymmer tär på kroppen och vars livsinnehåll är att överleva för dagen. För dem är vardagen allt annat än poesi. Även om en fjäril fladdrar lätt någonstans med färger.

 När vintern sakta lossar sitt grepp om mitt sinne och känslorna börjar tina upp i mig. Känslorna som börjar bli ett med årstiden. Då blommorna slår ut, slår också en del av mig  ut. Det kan bli så att kraften till att vilja leva igen, ökat i takt med att grönskan slår ut. Känslan av att vårsolens värme även når in i min frusna själ. Men  känslan av vårsolen kan inte jämföras i att möta en människa som får ens inre att bli alldeles varm. Som om jag befann mig tusen mil ifrån den jag en gång var då jag bar på minnen från det förgångna.

 Det här som drabbar mig då jag ser in i hennes ögon är att jag blir förvirrad och omväxlande het. Så är jag där då i ett tillstånd som mänskligheten haft i sedan den föddes. Det kallas visst förälskelse.

Ibland när vi håller om varandra, kanske på en kulle i parken så drabbas jag av overklighet. En flicka lägger plötsligt en hand på mitt ben, klappar mig på huvudet och pussar min kind. De orangea natriumljusen spills ut över fotbollsplanen och det vi ser skulle kunna vara ett fotografi. Vi lägger oss i gräset på kullen och det enda vi hör är några fåglar som kvittrar och några människor som går genom parken, skyndar till något ärende, för att få någonting gjort. Men vi behöver inte få någonting gjort, vi håller bara om varandra i den kyliga vårkvällen och om solen  inte fanns så skulle overklighetens påtaglighet vara ännu mer närvarande.

Det är morgon och det är något sånär varmt, vi sitter på en strand i skuggan. Hon bjuder mig på frukost. Vi lägger oss ner i gräset, hon lyssnar på en låt i mina hörlurar, jag kryper närmare och håller om henne. Undrar ibland vad hon tänker när hennes hand utbytts mot fingertoppar mot mitt ben, hon försvinner för en stund, kanske känner hon likadant, en undran om det verkligen händer. Jag lägger mig på rygg, hon lägger sig mot mitt bröst, jag rör vid hennes rygg och hon sjunker in i mig. Overkligheten kommer igen men det är ändå jag som ligger där och det är ju hon som ligger under mina armar, och det är hennes huvud som ligger mot mig.

Ja, då är det som årtusenden av mänsklig erfarenhet vill nå mig i ett försök att omfamna inte bara henne som ligger bredvid mig, utan delar av mänskligheten. Vem är jag som förjänar att bli så lycklig?

Så ser jag en vacker fjäril lätta från en snödroppe och allt är plötsligt så vackert