Mitt hus har ena kinden mot Ållebergsgymnasiet, andra mot Farfar. Vinden piskar cyniskt båda sidor. Piskan når mig inte, jag har gömt mig, jag har lurat döden och hatet igen.

Det knackar på dörren, det är en knackning som är fylld av frustration och vrede. Döden. Jag öppnar inte. "Inte än", ropar jag. Eller var det bara en viskning? Jag kan inte avgöra.

Jag är modig idag. Jag går djupt in i mig själv, djupt in i mitt stora hjärta som älskar mer än det hatar. Djupt in i mitt hjärta som jag precis har sytt ihop. Stygnen har bildat bokstäver. Jag läser sakta och försiktigt vad det står: Farfar.

Sorgen är allmängiltig. Därför skriver jag om min.