Jag får bara acceptera att jag lever två liv!

Vintern i fantasins värld med skrivandet och sommaren med blommorna och trädgården.
Trädgården själ all min tid nu dagtid men tankar spelar och flyger i rofyllt grävande med mullsolkiga händer.

Så livet blir ner på knä och rensa rabatter. Åns vattenfall porlar i bakgrunden. Sädesärlan kvittrar och Tornseglaren kommer snart, för att kasta sina lovar över vattenytan i Ån, på jakt efter mat till sina ungar, som bor i mitt tak.
Fingrarna värker men inom en kort tid, kommer rosor och buskar och blommor nicka och bocka och le så glatt.
Det är fint nu när allt är rensat efter vinterns sömn och i vårens sprudlande livskraft, om inte annat, så i alla fall, på snart spirande, kommande ogräs.

Nu är trädgården glad och snart slår blommor ut tillsammans med syren och kaprifol.

Så idag var det då, det där sista jag skulle göra fint. Så fint. Den sista garneringen. Jag skulle tvätta och ta fram alla trädgårdsmöbler, tvätta stentrapporna, statyer, rosenbågar, sjöjungfrun vid dammen, spaljéer, sittbänkar, portaler, grillplatsen, allt. Och allt skulle bli så fint.
Fram med vattenslangen, en balja med vatten och såpa, en tandborste, en diskborste och en skurborste. Så jag fejade. Så fint det blev. Hela trädgården glänste och jag skura och skura och spola och spola. Det luktade så gott. Nästan som Sommar. Blommor och såpa.
Sist tog jag fram fågelbadet och gnodde det fint också. Jag har så mycket fåglar; tornseglare, häger, näktergal, gök, sommargylling, fältpiplärka, trädlärka och många, många andra sorter. En del har redan kommit och en del kommer snart. Så klart fåglarna ska ha det fint också. Nöjd tittade jag mig omkring och gick in för att laga mat.
Jag såg genom fönstret hur fåglarna kom flygandes, den ena efter den andra till fågelbadet och hade så herrehjärtans livfullt roligt, med skvätt och kvitter. De kom från överallt. Det blev köbildning.

Efter maten bestämde jag mig för att dricka kaffe i min renpolerade trädgård. Årets första utekaffe. Njutning. Vi går mot en fröjdefull tid.
Jag gick fram till trädgårdsmöblerna för att sätta mig och njuta. Jag stelnade som en spik. Överallt var det fågelkvitter, kvitter och fågelskit. Fågelskit. Hela utemöblerna var fyllda av vita kackor, med lite svart i. Blaffor överallt. Så infernaliskt otacksamt.
Jädrans fåglar nu är jag förbannad. Nu är det krig. Jag kommer ihåg att sonen har sitt luftgevär kvarlämnat på vinden. Just när jag handfast öppnar ytterdörren, sitter koltrasten på Tv-antennen ovanför och sjunker så vackert, ljuvligt och ljust och i smäckrande kärlekstoner, släpper han så pricksäkert, en kackablaffa rakt i mitt huvud.
Jag går med ilskna steg upp för vindstrappan.

Nu jädrans, ska jag proppa igen ändan på de där sabla Kvittergökarna, så fjädrarna ryker. Flyg och far. Förbenade FjäderFän. Nu ska ni bli dunkuddar.