Forts... Mandalavärlden

Elna lovade dyrt och heligt att ta vara på sig om han kunde lova henne att alltid vara hos henne, kunde han det? Samtidig som han smålog i mot henne lutade han huvudet på sned och svarade, för alltid så länge du vill kommer jag att stanna hos dig. Elna log smått generat i mot honom och var allt för väl nöjd med hans svar. Hon studerade honom han var så otroligt vacker såg liksom så levande ut. Hon undrade vad det var som gjorde att hon så klart kunde se honom nu, var hon åter igen ett med den andra världen? Mormor skulle i sånt fall inte bli glad, inte Malin heller för den delen. Klockan på det lilla natuksbordet påkade på lite över åtta, och med all säkerhet var mormor i full färd med frukosten nere i köket.
- Du Arvid, tror du att mormor kan se dig, eller är det bara jag som gör det?
- Med all säkerhet vet jag att hon inte ser mig, hon bär inte på samma gåva som du. Det var en gång när du var ute i den andra världen med din mamma som jag hörde ärkeänglarna Gabriel och Uriel samtala om din mormor, på vilket sätt dom skulle kunna hjälpa henne. Du förstår att förlora sin enda dotter, ja din mamma Siv innebär en oerhörd stor sor. Hon grät dag som natt men försökte alltid hålla humöret uppe, för din skull Elna. Din mormor är en god själ och dom blir alltid gott belönade. Dessvärre kunde varken Gabriel eller Uriel hjälpa henne, hennes chakran var och är helt stängda. Portalen till andevärlden är inte öppen för din mormor. Det knackade ett par gånger på Elnas sovrums dörr innan mormor steg in.
- Men kära barn, skrämde jag dig? det ser ju ut som om du sett ett spöke. jag ville bara säga att jag har dukat fram frukost till dig, det vore trevligt om du ville göra morfar och mig lite sällskap?
- Det är klart att jag vill, gå du ned i förväg jag kommer alldeles strax.
Elna kände det som om mormor kunde se rakt igenom henne, men med smått förvånat uttryck löd hon endå sitt barnbarn och gick ut och stängde dörren efter sig.
Arvid som känt hur orolig Elna blivit kröp närmare intill henne och kramade henne hårt.
Å Arvid vad ska vi göra? Schy... Arvid la ett finger över hennes läppar, tänk inte så mycket låt oss bara vara här och nu. De låg med armarna omslingrande tätt intill varandra och bara njöt av stunden tillsammans. Elna tänkte, för ett par timmar sedan låg jag i Jespers armar och nu i en annan mans famn. Men det var skillnad, Jesper var en trevlig kille med Arvid var det något helt annat, en samhörighet liksom en försenad återförening, kärlek.
Det var Elna som bröt tystnaden...
- Jag måste nog gå ned och äta frukost innan mormor undrar om jag somnat om igen. Arvid förstod, - Gå du Elna, jag har också lite att uträtta men jag får passa mig så ingen utav såtarna upptäcker mig. Och du... Jag kommer tillbaks så fort jag bara kan, hej så länge.
Det kittlade härligt i Elnas mage när hon gick ned till frukosten.
Hade ni trevligt igår, blev du sen? Jag kan inte förstå att jag somnade innan du var hemma, måste ha berott på allt arbete med trädgården igår. Ät nu en ordentlig frukost Elna du ser ut att behöva det.
Mormor var som en maskin orden liksom bara strömmade ur henne och hon förväntade sig inte att få några svar, och ibland var det ganska skönt.

Arvid försatte sig till Videvägens bortesta stråk, Solstråket, där höll Ärkeängel Raguel oftast till. Arvid hade beslutat sig för att ta modet till sig att rakt på sak fråga hur många jordeliv till han måste vänta på sin återfödelse.
Att han valde att vända sig till Raguel berodde på att han allt som oftast visste vad som väntade de osaliga själarna.
Jo då mycket riktigt där borta stod han och samtalade med Femtesåten Don, förmodligen var det skvaller det var ju det Såtarna mest var till för, grov jobbet. Arvid hoppades innerligt att det inte var honom de samtalade om. Han stod artigt vid sidan om och väntade på sin tur. Så fort deras samtal var slut var Arvid framme hos Raguel.
Arvid bugade artigt för att visa respekt gentimot sin överordnade, bad sedan att få tala ostört med honom,
- Här finns ingen som stör oss, så varsågod att föra din talan, jag är idel öra.
Arvid harklade sig... Jo se ärade Ärkeängel jag har en fråga till dig, jag har blivit lovad en längre tid att få en återfödelse till jordelivet och nu tänkte jag höra om det kommer att dröja väldigt länge till?
Raguel la en välmenande arm kring Arvid... Jag förstår din iver, du har väntat länge nu alldeles för länge. Du har skött dig exemplariskt under alla år både som hjälpare och undersåt, och jag har med all respekt överseende över din vånda samt väntan på en återfödelse. Dessvärre måste jag ge dig ett negativt besked... Du är inte med på listan över dom tiotusen näst kommande återfödslar, som sagt du osaligesjäl så måste jag be dig vänta troligtvis ett jordeliv till... minst. Och med dom orden sagda lämnade han Arvid.
Arvid drog en djup suck, ett jordeliv till det innebär ju en väntan på minst sjuttioår. Hur skulle Elna ta det här? Kanske bäst att inget säga, inte än i varje fall.

Elna var glad det riktigt strålade om henne. Hon tackade sin mormor för den goda frukosten och stegade sedan vidare in till badrummet för en dusch medans hon tvålade in sin kropp med duschkrämen funderade hon på hur hon skulle fördriva denna helt underbara dag. Malin skulle förmodligen inte höra av sig förens till kvällen så hon skulle mad all säkerhet få tillbringa dagen för sig själv, fast i dag kändes det helt okej.
Hon drog på sig sina blekta jeans drog den enkla t-shirten över huvudet granskade sin spegelbild och upptäckte att i dag riktigt lös det om henne, och hon var väl medveten om vem som fått henne att känna ett sådant pirr i kroppen.
Hon snörde på sig sina gummiskor tog den vita cepan och ropade hejdå till det äldre innan hon stängde ytterdörren efter sig.
Elna hade en favorit plats en promenad på fem minuter i från sitt egna hem, hon bestämde sig för att gå dit. Hon gick igenom den tät bevuxna skogen på den slingriga smala stigen som gick något uppför. Det var mörkt, träden släppte knappast igenom något ljus alls fast solen strålade från den ljusblå himlen. Men nu, nu såg hon gläntan bortom alla träd där låg hennes egen favorit plats. Det var för Elna som att kliva in i en alldeles egen vrå, att kunna skingra sina tankar alldeles i fred. Hon slog sig ned i det gröna gräset lutade sig bakåt och kisade mot solen... det här är verkligen livet.
Det var något som störde friden men hon viste inte vad? Helt klart var att hon inte var ensam, hon försökte lokalisera sig fram till vad det var som fick hennes annars så rogivna plats att kännas så främmande. Med säkerhet var det inte Arvid Arvid som var där, den närvaron var betydligt mer känslor i. Jo då mycket riktigt så rörde det sig mellan ett par tallar en bit bort och kunde hon inte urskilja en gänglig gestalt som iakttog henne. Elna låtsades inte som om hon såg honomi hopp om att han då skulle ge sig i väg, hon hade på känn att hans besök inte var av godo. Hur gärna hon än ville att han skulle vända om så stegade han nu fram till henne. Hans långa smala kropp närmade sig, han såg inte särskilt trevlig ut. Ljust långt hår som hängde stripigt ned över det magra ansiktet. En crem färgad cape med kapuschong som sträckte sig ned till de bruna stövlarna.
En Såt tänkte Elna, vad vill han mig?
Ärade jordesjäl mitt namn är Roul och jag är en utav de elva såtarna. Jag kommer med ett viktigt budskap så jag vill att du lyssnar till mig, får jag slå mig ned?
Elna visade en gest med handen att det var okej för Roul att slå sig ned.
Roul började...
- Det går många rykten ute i astralvärlden som även jag tagit del utav och även bevittnat med mina egna ögon, det gäller dig Elna och Arvid. Ni har ingått en förbjuden relation och ett helt oacceptabelt förhållande som ni omgående måste slutföra innan det är för sent. Ni har ännu inte gått över den förbjudna gränsen som när två blir ett, men det tycks bara vara en tidsfråga. Så jag och mina kollegor kräver att ni omgående gör slut på det som just är påbörjat. Om inte order följs kommer Arvid att bli sänd till den passiva världen, och det Elna är det väl inget som du vill? Jag är andresåt och har så och en hel del att säga till om, det antar jag att du är väl medveten om? Jag står i nära förbindelse med förstesåt Egon på hans order är jag nu hos dig med framför allt hans budskap.
Så slutför nu det hela så skall jag personligen sätta stopp för alla de sirkulerande ryktena.
Du förstår väl kära barn att du kan förstöra alldeles kollosalt för Arvid i astralvärlden genom ditt egensinnliga handlande.
Så dra dig nu ur och håll dig till ditt liv här nere på jorden så blir vi alla lyckliga, är vi överens?
Stora tårar rann ned för Elnas kinder, snörvlande försökte hon få Roul att förstå.
- Varför? Vi har väl inte gjort något fel? Vi är bara kära vänner.
- Dessvärre allt för kära, inget mer finns nu att diskutera.
Jag med de andra såtarna kommer att se över Arvid extra noga, så för din egen skull glöm nu Arvid och lev istället ditt liv här och nu tids nog är ditt jordeliv över då kanske det finns tid för dig och Arvid. Inget mer finns att tillägga, Adjö vi ses ej igen.

Kunde allt det här verkligen vara sant? Nej det fick det bara inte vara. Elna sprang nedåt på den smala stigen bort från gläntan och hela vägen hem grät hon och tänkte att aldrig ska någon få förstöra mellan mig och Arvid nu när vi väl har träffats, aldrig. Vem kunde hon be om hjälp? hon viste svaret, ingen.

Han såg dom, allt tisslande och tasslande mellan såtarna Arvid hade sina aningar om vad det hela rörde sig om, men han kände sig tvungen att ta reda på fakta. Han vågade inte vända sig till någon utav Funderade i stället på någon utav såtarna, men vem utav dem var mest samarbetsvillig? Ingen utav de första, dom stod i alldeles för nära kontakt med ärkeänglarna, de måste bli någon utav de senare... den sjunde såten Fihl, han fick det bli.
Allt som oftast fick såtarna hjälpa till i den passiva världen att försöka komma till rätta med de själar som hamnat där, och det var ingen enkel match. Arvid viste att det var en omöjlighet att ta sig in genom de vaktande portarna och det var heller inget han ville med rädsla för att bli fast där. Han bestämde sig för att lur passa en bit utanför murarna. Han var inte alls säker på att Fihl var där men bestämde ändå att börja sitt letande där.

Elna var hemma igen hon låg i sin säng, djupt bedrövad över det som nyss hänt henne. Det allra värsta var nog att hon kände sig så ensam att hon inte hade någon att vända sig till, ingen som kunde hjälpa eller förstå henne.
Arvid var är du någonstans? Hon bestämde sig för att bege sig ut i astralvärlden för att söka efter honom. Det som hon allra först lade märke till var att flera uta såtarna stod som på rad och blockerade passagen till Videvägen, bära eller brista tänkte Elna innan hon begav sig fram till dem för att fråga men kom inte långt förens Per (niondesåt) gick verbalt till anfall...
- Vänd om! Vi har fått order uppifrån att sända dig hem om vi skulle se dig! Så ge dig av du jordsjäl, här har du inget att hämta längre.
Elna förstod inte varför han lät så arg, såtarna brukade inte använda sig utav ilskans drag, försökte så igen...
- Varför släpper ni inte in mig? Vad har ni att frukta i från mig?
Per förde fortfarande talan... Andresåt Roul har beordrat oss att inte släppa dig in här mer, någonting som du själv och osalige Arvid förorsakat. Inget ont vi vill dig Elna men vi måste sköta våran plikt. Elna förstod utav Pers ord att det var lönlöst, det var sällan en såt svek en äldre såts förtroende. Men hon försökte än dock med en sista fråga...
- Kan ni inte bara säga mig om ni vet var Arvid befinner sig?
- Ledsen Elna, Adjö.
Hon måste försöka lura dom men hon viste inte ännu hur, men på något sätt hur omöjligt det än såg ut just i denna stund så skulle hon komma på något.

Där Arvid befann sig vid de höga murarna utanför den passiva världen var tempot ett helt annat, inte en själ syntes till och inte Fhil heller för den delen. Lagom som han var på väg att vända om fick han syn på den han sökte. Det var Fhil som först tog till orda, Vad för dig så långväga du osalige?
- Jag behöver din hjälp svarade Arvid.
- Om du har kommit för att be mig om hjälp så har du kommit i onödan, du ser jag är en alldeles för lågt stående såt, det finns inte mycket jag kan göra för dig. Fick just den bekräftelsen i den världen sa Fhil... och pekade mot de stora portarna som leder till de passiva, inte till nytta någonstans. Arvid kände att hoppet för stunden svek honom, men låt mig ändå få berätta vad som för mig till dig, fortsatte han.
Jo se såt, jag har just fått ett tråkigt besked utav Ärkeängel Raguel, han talade om för mig att...
- Jag vet allt det där, Fhil avbröt Arvid han viste redan vad den osalige skulle förtälla, viste att situationen han och Arvid nu befann sig i skulle komma förr eller senare.
Fhil kände smärtan Arvid bar på, desperationen som lös ur hans ögon. Han ville så gärna berätta, låta honom få reda på sanningen, sanningen som alla redan kände till.
Jo du ser Arvid, han harklade sig något nervöst. Jo alla här i astralvärlden har bara väntat på att få se dig och Elna som ett par. Det klargjorde ni själva för oss för flera år sedan. Det började redan på den tiden när Elna titt som tätt var här hos oss tillsammans med sin mamma. Du ser det var redan där det började fela, det är varken du eller Elna som brutit i mot stabens lagar, i varjefall inte till att börja med. Låt mig nu få berätta för dig det som alla andra redan vet. Du arbetade som såt Arvid, förstesåt. Minns du vad som sker när förstesåt har gjort sitt? Arvid nickade, visst viste han, men mindes? Nej det gjorde han inte.
- Just precis, det får en önskan och din önskan var att få ett sista jordeliv tillsammans med Elna. Som både du och jag vet så kan du inte minnas den här tiden med tanke på att våra minnen raderas när vi stiger i hierarkin, men du som varit här en sådan lång tid ser och hör ju hur allt går till.
- Förstår du Arvid? Du var färdig din själ är så pass utvecklad att hade din önskan varit att få komma till den Mandalavärlden, den fulländade så hade du varit där nu. Högstestaben hade beviljat din önskan. Ni var så kära du och Elna.
- Var? Undrade Arvid, vi är.
- Ja ja "är" ett sådant vackert par som gjorde oss alla så glada. Här startade problemets början, du ser nuvarande förstesåt Egon var hemskt ivrig till sin nya position han ville ta plats omgående. Snäll som du var och är gick du honom till mötes, det var då Arvid du gjorde ett stort misstag. Du klev åt sidan innan du blivit nedsänd till jorden. Du var så glad över att du och Elna skulle få ett jordeliv tillsammans så den korta tid det rörde sig om varken gjorde till eller ifrån.
- Arvid, du väntar fortfarande du har väntat i flera år nu. Jag är djupt bedrövad över att behöva berätta det här för dig, många önskar nog att jag tigit. Men jag anser att du om någon har rätt att få veta att ett allvarligt fel har begåtts. Arvid som inte hade sagt många ord under samtalets gång sken nu upp som i en sol.
- Du skall bara veta Fhil hur mycket lättare jag känner mig, så många bitar som nu faller på sin plats, jag är dig evigt tacksam. Även om jag fortfarande går med en del oklarheter så är jag nöjd för nu. Han steg fram och gav Fhil en varm kram och denne riktigt kände hur han steg i grad.


Forts..... följer........