Jag kliver över allt och alla och planerar vart jag ska sätta foten. Varje steg är en resa och du är mitt mål. Jag är i Falköping men i drömmen är jag på en känd okänd ort. Ditt hjärta.

Varje steg jag tar på Wetterlinsgatan innehåller ett svek, ett hat och en avsky. Jag går på glödande kol utan att känna, utan att älska. Jag vill inte svartmåla min hemort, bara litet grann.

Vi pratar strunt om någon, jag frågar inte hur du mår. Det gör man inte i Falköping. Samtalen handlar om andra, inte om mig eller dig.

Jag slinker mellan de gula husen och de osande lägenheterna, vidare bort. Jag hälsar på någon jag känner igen men som jag aldrig har pratat med. En nick fylld av medlidande, en nick utan hopp.

Jag går på en stig i helvetet och försöker nå fram till den ljusa tanken men den kittlar mig, retar mig bara när den tar på min nakna hud.

Jag ville bara fråga dig hur du mådde. Men så gör man inte, inte i Falköping.